Hon planerar morgondagens kyrkogård
När Monica Sandberg fick sitt första jobb efter landskapsarkitektutbildningen på SLU, hade hon inte föreställt sig att nu snart 30 år senare ha svenska kyrkogårdar som arbetsområde och ett specialintresse i gravstenar.
– Det var ju slumpen som ledde in mig på banan som kyrkogårdsarkitekt, säger hon.
Landskapsarkitekten Monica Sandberg är baserad i Lund, men ritar för begravningsplatser i stora delar av Sverige.
Numera är hon delägare i Landskapsgruppen och mottog i juni årets arkitekturpris från Region Gotland för sitt arbete med Norra kyrkogården i Visby. Därutöver leder hon kurser i återbruk av gravområden och gravplatser på kyrkogårdar och har sedan Uppsala-tiden vurmat särskilt för att äldre gravstenar ska få nytt liv.
Vad är det som sporrar dig?
– Att lyckas fånga människors längtan efter naturen och kombinera biologisk mångfald och hotade biotoper med god form. Det är spännande och något jag ofta hamnar i när jag arbetar med nya miljöer. Sedan går jag i gång på de äldre kulturhistoriska miljöerna som arkitektoniska anläggningar. Du hittar ofta väldigt raffinerade parkupplevelser med hög landskapsarkitektonisk verkshöjd i de svenska kyrkogårdarna, saker som man annars hittar i slottsparker.
Monica Sandberg ser en särskild utmaning i att rita lösningar för kyrkogårdar som är relevanta för nästkommande generationer. Bruket med enskilda gravplatser har fått ge utrymme till andra lösningar, så som minneslundar och askgravplatser.
– Om man ska vara drastisk så väljer allt fler bort kyrkogårdar. Det är fortfarande en liten andel som gör det, men ökningen är stor. Tendensen är att människor i stället önskar gravsättas i naturen. Här tror jag att man som kyrkogårdsförvaltare kan möta de tankarna lite mer genom att planera för större sammanhängande naturområden eller ha minnesplatser inom begravningsplatsen kopplade till vatten. För bland anhöriga finns det fortfarande en önskan om att ha en plats att gå till och minnas den avlidne.
