Hon har kartlagt Europas central­stationer

När arkitekten Elise Cervin pluggade i Delft i Nederländerna slogs hon av hur grannstaden Rotterdams centralstation också fick agera arena för en massa saker som man kanske inte hade väntat sig där.

– När jag var där en gång under påsktid stod en symfoniorkester och en kör på stationen och framförde Matteuspassionen. Och det var liksom inte annonserat, så känslan man fick som besökare var att det bara ploppade upp. 

När hon gjorde ett återbesök på stationen nu i våras såg hon några dödsänglar, eller djävulsänglar, som åkte omkring på rullskridskor i vad som verkade vara ett spontant konstperformance. Strax intill stod en kristen grupp och delade ut biblar. Aktiviteterna hade inget med varandra att göra men kom att bilda kontrast.

Redan under studietiden i Nederländerna gjorde Elise Cervin en kartläggning av centralstationen i Rotterdam, som undersökte på vilket sätt medborgarna upplevde att just den var en plats för spontana kulturyttringar och performances av olika slag. Sedan dess har Elise undrat om inte fler centralstationer i Europa skulle kunna fungera på liknande sätt, och nu under våren företog hon två långa tågresor för att ta reda på det. 

Projektet möjliggjordes av ett stipendium från Konstakademien och resan innebar besök i Rotterdam, Delft, Eindhoven i Nederländerna, Gent, Antwerpen och Bryssel i Belgien, Gare de l’est, Gare du Nord och Gare de Lyon i Paris, Berlin, Hamburg, London, Köpenhamn, Malmö, Göteborg och Stockholm. 

Var det någon station som tog andan ur dig?

– Eftersom allt började i Rotterdam måste jag säga den. Jag blir väldigt berörd av den platsen. Den är byggd i en modern variant av den nederländska strukturalismen, och fokuserar mycket på samspelet mellan det privata rummet och det publika, och hur de lite sömlöst går in i varandra. 

– Så i Rotterdam skapas det någon form av gråzon mellan uterummet och innerummet på centralstationen. Jag tror att det gränssnittet gör att människor känner att de vågar inta platsen. För det händer så många märkliga saker där.

Vilken var mest deprimerande?

– Jag tycker inte Berlins centralstation var så deprimerande egentligen. Men det som var lite deprimerande var att det inte fanns några publika ytor. Med det menar jag platser där människor till exempel kunde sitta ner och vila utan att känna att de behövde köpa någonting. Jag såg bara ett enda konstverk inne i stationsbyggnaden. När jag tittade närmare på den var den reklam för chokladmärket Ritter-Sport, och Berlins centralstation är knappast en plats där det saknas utrymmen för reklam i övrigt.

De fältstudier som Elise Cervin gjorde med sina besök gav henne gott stöd för att centralstationer faktiskt är platser som generellt är bra på att bilda fond för det hon kallar ”platsaktiveringar”. I London besökte hon en session med en DJ som brukade spela återkommande på Kings Cross. I Gent stod en gospelkör som sjöng och spelade för dem som samlats på stationen. Och i Paris finns ett helt program för konst på stationerna, och den franska motsvarigheten till SJ har också ställt fram pianon för att de som vill ska få sätta sig ner och spela på dem.

– Jag är övertygad om att människors relation till sin omgivning förstärks när de känner att de själva får vara med och forma stadens urbana väv. Och den här typen av aktiveringar som initieras av medborgarna själva är bra exempel på hur människor är med och skapar staden.

Vad kan svenska stationer lära av det här?

– Sverige är ordnat, rent och snyggt, och det är eftersträvansvärt. Men den tendensen kan också leda till att det blir för mycket kontroll.  Om du jämför med publik konst i Berlin, Paris, Rotterdam så är allt i Stockholm extremt kurerat, det ger inte så mycket utrymme för medborgarna att sätta sig egen prägel på staden.

Elise Cervin ser centralstationer som ”katalysatorer för social hållbarhet”, och om man jobbar smart med dem så kan man öka människors känsla av upplevd trygghet. Hon pratar om centralstationsområdet i Stockholm, där det just nu pågår ett intensivt planarbete för en stor omdaning.

– Jag är inte insatt i det på detaljnivå men om man bara tittar på renderingarna så ser det väldigt fint ut, jag tror säkert att det finns väldigt bra visioner och tankar där.

– Men när det gäller publika ytor i Sverige så visar renderingarna alltid juni och du vet, solen skiner och himlen är blå. Sen återstår den här detaljen att Stockholm är mörkt och kallt en stor del av året.

För att undvika stora, tomma, mörka ytor där människor känner sig otrygga tror hon därför att det vore en bra idé att skapa sammanhang där människor känner sig välkomna att sätta på sig rullskridskor och åka omkring som dödsänglar eller sjunga gospel. 

– Det tror jag att man kan göra genom att skapa exempel på sådant, genom att aktivera stationsområdet med olika temporära installationer, bjuda in intressenter eller föreningar eller grupper i samhället för att delta, och för det behöver man nog ha någon form av konstförvaltningsprogram, eller placemakingprogram.

Vad tar du alltid med dig när du åker på de här tågresorna?

– Jag reser med ryggsäck, så det är funktionskläder av olika slag. Vädret kan hinna variera mycket på en sådan här resa och man vill kunna ha möjlighet att gå vilse i en stad utan att bli för varm eller för kall. Sedan har jag också en tendens att bli hangry, så jag måste alltid ha med mig någon form av energi som nödproviant.