Gemenskapen höll hela vägen

En hippie, två arkitekter och styrelsens tidigare ordförande ses vid ett bord i en vinterträdgård utanför Trosa. Oktoberljus mot väggar av lera och slammålade väggar. Tomater som mognar.  Mycket växter men också kal jord där medelhavsväxter ska kunna växa. Det är svalt, men ännu vet de inte om rummet klarar av att hålla 10 plusgrader under vintern som de hoppas. Arkitekten Birgitta Elvingson har inte varit här på ett tag och ser hur bygget fortfarande växer fram. Allt är inte precis som hon ritat, och så har projektet också varit, ett växelspel mellan beställaren, henne som arkitekt och byggaren. Takfoten har gjorts annorlunda på byggarens egna initiativ, dessutom byttes sedumtaket ut till plåt av densamme. Men de flesta solpanelerna på taket är på plats och i bruk och föreningen kan sälja el under sommaren.

– Jag hade tänkt mig takbalkarna ljusblå och pelarna röda, säger Birgitta Elvingson fundersamt men verkar ändå nöjd med det omålade träet.

Hon klev in i projektet 2012 och tog då över efter arkitekten Gunilla Rombo som hade gjort den hästskoformade planen med glas mellan byggnadskroppar för en gemensam vinterträdgård. De har båda jobbat hos Asmussen arkitekter, kontoret bakom den antroposofiska arkitekturen i Vidarkliniken och kulturhuset i Ytterjärna. Men Birgitta Elvingson poängterar att Lagnö bo inte är ett antroposofiskt bygge.

– Jag är förstås präglad av de projekt jag har jobbat med tidigare. Det är en självklarhet för mig att bygga i en mänsklig skala, socialt hållbart och att använda giftfria och naturliga material. Men de boende har varit starkt drivande i det här projektet. De har verkligen vetat vad de vill ha, säger Birgitta Elvingson.

Sedan ursprungsritningen har mycket förändrats och utvecklats. Lägenheterna är fler och större än i första skissen och ett entréparti har kommit till. På en liten entresol har ett utrymme skapats för en sittgrupp med  utsikt mot norr och den gamla gården Lagnö.

En gemensam vinterträdgård är kärnan i boendet.

Vi går upp för trappan och längs med den långa balkong som löper längs med hela vinterträdgården, förbi lägenhetsdörrar som på en loftgång. Första flyttlassen hit gick i januari i år. En piassavakvast och många krukväxter har redan flyttat in på gången, alla utom en av 19 lägenheter är bebodda och alla har fönster och dörrar ut mot den ljusa stora vinterträdgården.

Föreningen sa tidigt att de ville hålla lägenhetsytorna nere för att få mer utrymme för de gemensamma rummen. Birgitta Elvingson kom med synpunkter om mått och normer, som att en hiss behövdes för att göra huset tillgänglighetsanpassat och hon har hjälpt dem i att driva processen. Oftast har hon och gruppen på Lagnö bo varit överens. Hon har kommit med modeller i Archicad och de har diskuterat, ritat och ändrat tillsammans.

– Inom vårt yrke har vi en skyldighet att berätta vad som kan bli bra, men beställarens synpunkter måste väga tungt. För mig är det viktigt. De här beställarna har vetat mycket om de principer de vill använda. Och de har haft en otrolig drivkraft.

Det var kärvt ett tag. Birgitta Elvingson har fått jobba strövis när beställarna har kunnat samla in pengar. Detaljplanen överklagades av grannar vilket fördröjde projektet ett år.

– Det gäller att vara flexibel som arkitekt i ett sådant här projekt. Ibland har det varit svårt att planera in andra jobb och att veta när jag kan få betalt, säger hon.

Det är inte glasklart vem som gjorde vad i processen kring byggemenskapen Lagnö bo. Tanken om att bygga i lera kom från den första drivande gruppen. Gruppen ville att byggnaden skulle byggas av ekologiska hållbara material, massivt trä, lera, slamfärger, lindrev i fönster.

Klart är i alla fall att paret Per och Tin Carleson sådde de första fröerna till att bygga ett kollektivt framtidsboende. De hade bott i kollektiv sedan de var unga. Nu bodde de på gården intill där de drev ett filmbolag och ett vandrarhem och dit de flyttade redan 1981.

– Vi var ett gäng vilda hippies som drev fårbete här på ägorna och jobbade med film och teater, berättar Per Carleson.

En scen byggs för att kunna bjuda in till musikkvällar.

Tomten för det planerade boendet ägde de alltså redan. En dag under 2010 kom hans fru Tin Carleson hem med en bild på en bogemenskap med en vinterträdgård. De tittade ut över ängen nedanför och såg det framför sig. De läste böcker av arkitekten Varis Bokalders, reste runt till olika ekobyar och bogemenskaper i Sverige och i Tyskland och de fick med sig flera andra i en grupp att satsa på att bygga och driva en kooperativ bogemenskap där de kunde leva ekologiskt och socialt hållbart.

– Vi vill inte skämmas för hur vi lever på den här planeten, och det är fortfarande det viktigaste i det här boendet och i våra liv, säger Per Carleson.

Kärngruppen bildade en kooperativ hyresrättsförening som snabbt växte och de bjöd in Ekobanken som har stöttat projektet hela vägen och hjälpte till med kalkyler. Bygget drog igång för drygt två år sen och i januari i år började de första medlemmarna flytta in. Alla utom en lägenhet är tecknad och snart flyttar den första barnfamiljen in.

– Det har inte varit helt lätt. Vissa har hoppat av under resans gång och bygglovet blev överklagat, men vi är ett kärngäng kvar och alla som har velat har fått en lägenhet, säger Per Carleson.

I hans lägenhet har katten lagt sig i burspråket med utsikt över sjön. Själv sitter han gärna i en hängstol nere i vinterträdgården där han ser ut över hela det inglasade gemensamma rummet. Alla som flyttar in i huset känner till värdegrunden för hyresrättsföreningen. En sådan handlar om att man gärna ska stötta varandra solidariskt.

– Det kan handla om att erbjuda skjuts i bilen eller att bära något tungt. Det gäller att ställa upp på ett sådant solidariskt boende, säger Per Carleson.

I matsalen på bottenvåningen samsas ett dussintal olika stolar och dukar med skiftande mönster. Alla tog med sig vad de hade när de flyttade in. Köket är inte godkänt ännu och matlagen har inte riktigt kommit igång. Men Per Carleson vill att byggemenskapen ska vända sig utåt och bjuda in Trosaborna till musikkvällar och måltider.

– Sen öppnar vi restaurang och det ska bli mycket musik här, säger Per Carleson entusiastiskt.

Ett stort skissblock ligger framme för att alla ska vara med i planeringen av trädgårdarna både utomhus och inne i vinterträdgården. Träd som ska planteras, en kryddträdgård som ska anläggas. På en byggställning ligger träpaneler som målas gråblå av de boende själva och några byggare sågar till plank för en upphöjd scen i trä mitt i vinterträdgården. Per Carleson har redan spelat här flera gånger med några andra musiker i boendet, mest proggmusik men också en låt han skrivit nyligen, Drömmen om Grönland. Han berättar om texten.

– Den handlar om hur de sista människorna drar sig upp mot Grönland för en fest innan jorden går under.

Varje lägenhet har fått ett burspråk.

Lagnö bo har drivits av eldsjälar med en stark drivkraft att bygga ekologiskt och det behövs idag säger Staffan Schartner som är ordförande för Föreningen för byggemenskaper i Sverige.

– Men så ska det inte behöva vara. Jag vet inte om det behövs en ny lagstiftning i Sverige men det behövs i alla fall offentliga insatser och flera alternativa finansieringsvägar.

Staffan Schartner.

Startbidrag, kreditgarantier under projektering och statligt garanterad toppfinansiering är några av de åtgärder som skulle kunna underlätta för byggemenskaper och som föreslogs i bostadsfinansieringsutredningens betänkande i december 2017. Staffan Schartner menar att det skulle vara relativt billiga åtgärder ur ett statsfinansiellt perspektiv men samtidigt ge stora vinster både för individen och samhället.

– Det blir ofta lägre boendekostnader för den enskilde och kommunerna får invånare som vill bidra till en positiv stadsutveckling och som har olika drivkrafter. Vissa drivs av att vilja leva och bo hållbart, för andra kan det vara att vilja genomföra en viss typ av arkitektur.

Lagnö bo hör till ett relativt fåtal byggemenskaper som förverkligats i Sverige. Att inte fler har nått hela vägen fram till inflyttning i Sverige tror han beror på att det är svårt att få mark i eller nära stora städer och att det på mindre centrala platser är svårt att få tillräckligt många med i projektet. Att finansiera de tidiga skedena är också svårt för byggemenskaper som använder privata skattade pengar.

– Jag tror också man kommer behöva fler förverkligade projekt som visar hur man hanterar osäkerhet och kostnader på ett rimligt sätt, bra projekt som visar vägen.