Arkitekten som vill planera stadsrummet för alla hjärnor

Hur kan vi samsas i den byggda miljön och dela de offentliga rummen, trots att vi fungerar olika? På vilket sätt kan arkitekter och stadsplanerare påverka livskvaliteten för personer med neurodivergens? Det var frågor som arkitekten och forskaren Mo Sarraf började ställa sig för några år sedan.

– Jag upptäckte att det finns en grupp människor, de neurodivergenta, som nästan helt saknas i forskningen kring stadsplanering, säger Mo Sarraf.

Han påpekar att det finns riktlinjer för att inkludera många andra grupper i det offentliga rummet – till exempel barn, äldre och personer med fysiska funktionsnedsättningar. Det pågår också arbete på flera håll kring etniska skillnader, segregation och andra sociala och kulturella faktorer.

– Men när det gäller neurodivergenta personer är forskningen mycket begränsad. Den lilla forskning som finns fokuserar framför allt på riktlinjer för enskilda byggnader, såsom skolor eller bostadshus.

Mo Sarraf, som är arkitekt och har doktorerat i samhällsplanering, bestämde sig för att lämna sitt arbete som konsult, återgå till forskningen och ta itu med problemet.

Sedan två år tillbaka arbetar han på statliga forskningsinstitutet Rise där han driver tre olika projekt, som alla handlar om hur man kan inkludera personer med neurodivergens i samhälls- och stadsplaneringen. Han är även knuten till Center of neurodevelopmental disorders vid Karolinska institutet (KIND).

Två av hans projekt handlar om utmaningar och lösningar för personer med autism i lokaltrafiken.

– Jag försöker ha en dörr-till-dörr-approach i min forskning, att hela stadsrummet ska fungera för alla, inte bara enskilda platser. Och numera är mitt perspektiv bredare. Jag fokuserar på likheter hos personer med olika former av neurodivergens, som ADHD och autism, snarare än skillnaderna. Det finns mycket som är gemensamt och som överlappar i deras behov, säger han.

Exempel på faktorer som kan få neurodivergenta personer att undvika lokaltrafiken är sensorisk överkänslighet och behovet av förutsägbarhet.

– Den största barriären hos dem vi intervjuat är trängsel och oljud. 

Mo Sarraf menar att mycket skulle kunna åtgärdas med relativt små medel:

– Informationskampanjer riktade till medpassagerare som minskar oljudet, eller tysta zoner som finns på vissa tåg. Många busshållplatser är lokaliserade vid högtrafikerade vägar och anpassade för att skydda oss mot regn eller sol. Men hur kan de utformas för att också minimera oljudet från trafiken?

Han tror att många anpassningar i den byggda miljön skulle uppskattas av fler personer.

– Det finns visserligen skillnader i hur människor påverkas, men generellt kan man säga att anpassningar innebär fördelar för alla. Behöver vi verkligen allt oljud? Jag tror också att förutsägbarhet i lokaltrafiken och tillgänglig information vid förseningar minskar stressen för många andra.

Hur kan arkitekter och stadsplanerare möta denna utmaning?

– Det första steget är att förstå vad som är betydelsefullt för den här gruppen. Sedan behöver vi involvera neurodivergenta personer i beslutsfattandet kring stadsplanering. Vi behöver deras upplevda erfarenheter och kunskap.

Att få tillgång till dessa erfarenheter är vad Mo Sarrafs tredje forskningsprojekt handlar om – att utveckla metoder som gör det möjligt för fler att delta i samhällsplaneringsbeslut.

– Det räcker inte att bara bjuda in människor och förvänta sig att de ska prata. Alla kommunicerar inte på samma sätt och alla känner sig inte bekväma i sådana situationer. I slutändan handlar det om vilken typ av samhälle som vi strävar efter. Strävar vi efter att skapa inkluderande städer där alla – trots sina olikheter – har tillgång till miljöer och tjänster av lika hög kvalitet?