Nyheter

”Det är mitt jobb att vara realist”

25 januari 2021

I kriget om marken i den täta staden är det landskapsarkitekten Britt Berntssons uppgift att argumentera för de sociala behoven av allmänna friytor, vilka ofta går hand i hand med ekologin. Samtidigt konstaterar hon att förväntningarna på vad som kan åstadkommas på liten yta är orimliga.

Annons
Foto Magnus Laupa

Årstabergsparken, ritad av Nyréns arkitektkontor, har anlagts på den kuperade naturmarken som sparades
i planeringen av stadsdelen Årstadals täta kvarter. Britt Berntsson har följt projektet från början till slut. I bakgrunden syns tre 16-våningars punkthus
i området Årstahusen, ritade av Varg arkitekter.

När landskapsarkitekten Britt Berntsson började som beställarstöd på exploateringskontoret i Stockholm för åtta år sedan, var den nya stadsdelen Årstadal ungefär till hälften byggd. Hennes första uppdrag blev en analys.

– Vi lät göra en analys av det som byggdes. Och konstaterade att det fanns behov som inte var tillgodosedda. Det fanns många förskolor med för små gårdar och för få och små allmänna parker, säger Britt Berntsson.

I samband med analysen började det pyra bland landskapsarkitekterna i Stockholm som såg fenomenet som ett allmänt problem i ivern att bygga många bostäder och tät stad. I augusti 2015 tog det fart ordentligt när ett 60-tal landskapsarkitekter samlades i ett upprop för att uppmärksamma de bristfälliga utemiljöerna för barn och kräva reglering av ytorna. En trång och gummibeklädd gård vid en förskola i just Årstadal, fick utgöra skräckexempel. ”Ryggmärgsreflexen hos många politiker är att vi inte kan ha krav som riskerar att stjälpa den täta och högexploaterade stad de vill bygga. Men vi landskapsarkitekter ser konsekvenserna. Politikerna behöver höra det här”, sa landskapsarkitekten Maria Engström i en artikel i Arkitekten. Flera medier hakade på. Och när regeringens särskilde utredare Christer Larsson senare samma år presenterade sin utredning Gestaltad livsmiljö, nämnde han särskilt barnperspektivet och att det finns nybyggda områden där barnen hänvisas till små, skuggiga gårdar.

Annons

Britt Berntsson tycker att det är att dra det lite för långt att säga att det tack vare Årstadal blivit mer fokus på utemiljöerna i stadsbyggandet. Men hon konstaterar att analysen staden gjorde av projektet blottade effekterna av att bygga tätt utan barnperspektiv och tack vare analysen gick det att få fram medel för att råda bot på bristerna.

– Det blev fokus på Årstadal tack vare att vi hade kartlagt och satt siffror. Det blev medialt och ledde till en vilja inom staden och hos politikerna att utföra Årstabergsparken, säger Britt Berntsson.

Årstabergsparken är den utvecklade versionen av den kuperade, svårbebyggda och otillgängliga naturmark som sparades i planeringen och byggandet av Årstadals täta stadskvarter. Parken blev så lyckad att den nominerades till 2019 års pris för bästa landskapsarkitektur. ”Projektet sätter fingret på frågan om barns plats i den allt tätare staden – den nya parken på berget kompenserar en brist på grönska och lek i stadsdelarna nedanför. Landskapsarkitekt och beställare har på ett inspirerande sätt förädlat en kuperad terräng till en ändamålsenlig lekpark. Den vackra naturen utvecklas utan att dess karaktär går förlorad”, skrev juryn i sin motivering.

Det blev inget pris för Nyréns arkitektkontor och beställaren, Stockholms stad med Britt Berntsson. Men ändå en seger för stadsdelen.

– Man kan säga att det är ganska bra i Årstadal nu, säger Britt Berntsson.

Britt Berntsson konstaterar att det är för tidigt att utvärdera de extrema lösningar som tagits till för att naturmiljön i Årstabergsparken ska klara det hårda slitaget. Hon blir glad när hon upptäcker kojan som några barn byggt av grenar och pinnar som parkskötarna lagt ut. Foto: Magnus Laupa

Annons

Som numera anställd landskapsarkitekt på exploateringskontoret, är hon med i både tidiga och sena skeden.

– Man kan säga att jag är med både före, efter och i konsultuppdragen, säger hon själv.

I tidiga skeden när stadsbyggnadskontoret äger projekten, är det hennes uppgift att stötta med vilka sociala behov som finns av allmänna friytor.

– Det är krig om marken och vår uppgift är att argumentera för de allmänna friytorna. Vi upphandlar konsulter som utreder de rekreativa behoven och samordnar med trafikkontoret och stadsdelsförvaltningarna, säger Britt Berntsson.

Det är exploateringskontoret som äger marken men det är stadsbyggnadskontoret som har planmonopolet. När detaljplanen är klar är det dags för Britt Berntsson att träda in i nästa fas.

– Det som stadsbyggnadskontoret planerat som allmän mark, ska vi på exploateringskontoret genomföra. Det som blir park överlämnar vi sedan till stadsdelsförvaltningen och det som blir gator överlämnar vi till trafikkontoret. Det vi lämnar över ska de vilja ta över och förvalta, så det ingår mycket samarbete, redan i tidiga skeden, säger Britt Berntsson.

Annons

Hon ser sig själv som en pusselbit i en stor och komplex organisation. Och det var faktiskt en av sakerna som lockade när hon efter två år som konsulterande beställarstöd bestämde sig för att söka den fasta tjänsten när den utlystes.

– Jag sökte mig till kommunen för att det är en stor organisation. De två första åren som konsult blev lite som att praoa och jag blev förtjust i arbetsuppgifterna. Som projekterande landskapsarkitekt är man bara med i en liten del. På beställarsidan är jag med i hela kedjan. Det krävs ett helikopterseende, säger Britt Berntsson.

Trots de senaste årens upprop och debatt kring barnperspektivet och de rekreativa behoven av grönska och inte minst den ekologiska hållbarheten, tvekar dock Britt Berntsson när hon får frågan om hennes uppgift, att argumentera för de allmänna friytorna, blivit lättare.

– Jo, visst har det skett en förändring hos politiken, att man värnar lite mer om barnens utemiljöer. Och jag skulle tro att ekologiska aspekter fått mer vikt. Vi driver ju sociala frågor men ekologi och rekreation går ofta hand i hand, konstaterar hon.

Hon menar dock att frågan kvarstår, vad man gör åt de konstaterade bristerna på grönska och friytor. Britt Berntsson skrattar lite när det kommer på tal att just landskapsarkitekterna ofta pekas ut som den yrkesgrupp som har framtiden för sig, nu när hållbart stadsbyggande blir alltmer akut och efterfrågat. Hon konstaterar att förväntningarna på vad som kan uppnås på små ytor är orimliga:

Landskapsarkitekter förväntas kunna lösa allt men istället för att vara entusiastiska och rita in ännu fler röda ballonger, blir vi de som säger att det blir svårt. Att det inte går. Att allt behöver sin plats.

Annons

– Vi vill bygga både tätt och hållbart. Allt ska rymmas, vilket kräver att man bygger med ohållbara material. Dagvatten ska hanteras på minimala ytor och den biologiska mångfalden ska gynnas där ungarna springer tills det blir stampat jordgolv – det blir inga prästkragar och bin då. Landskapsarkitekter förväntas kunna lösa allt men istället för att vara entusiastiska och rita in ännu fler röda ballonger, blir vi de som säger att det blir svårt. Att det inte går. Att allt behöver sin plats.

Ändå jobbar Britt Berntsson på, i den roll som hon ändå tycker är så kul och spännande.

– I stadsbyggandet är det väldigt många intressen som är välargumenterade. Och så vill man bygga väldigt mycket i bra kollektivnära lägen. Detaljplanen blir till slut den bästa kompromissen. Man balanserar så att det blir tillräckligt bra. När vi argumenterar för de allmänna friytorna får vi se till att komma fram till det som är rimligt. Allt går inte att förena, man måste vara realist. Och det är mitt jobb att vara realist, säger Britt Berntsson.

I Årstabergsparken finns ett elva meter högt torn i trä, med kvällssol och vidsträckt utsikt över stadsdelarna Södermalm och Liljeholmen. I bakgrunden syns Liljeholmskajen med från vänster tre höghus ritade av Wingårdhs, ÅWL arkitekter respektive Alessandro Ripellino arkitekter. Foto: Magnus Laupa

Under sina åtta år i rollen som landskapsarkitekt på exploateringskontoret, är den hyllade Årstabergsparken det projekt hon hittills hunnit följa från början till slut. Trots framgången går det inte att komma ifrån att parken är extrem.

– Årstabergsparken är naturmark, vilket är känsligare än en anlagd park. Och intill ligger en skola med 1 200 elever. Det blir ett enormt slitage. Vi har lagt ett tio centimeters bärlager av stenkross, täckt med bark, för att fördela lasterna och skydda rötter och växtlighet. Det är ett experiment. Vegetationen verkar inte ha tagit skada så här långt, man får vänta och se. Det är för tidigt att dra några slutsatser, säger Britt Berntsson.

Annons

Från parken kan hon blicka ut över området som står på tur att omvandlas. Bland annat ska en del av Södertäljevägen göras om till stadsgata. Britt Berntsson ställer frågan som nu är hennes uppgift att besvara:

– Hur definierar vi vad som behövs för friytor om det tillkommer 10 000 nya boenden där?

Om Britt Berntsson

Utbildning: Landskapsarkitekt på SLU i Ultuna och i Alnarp år 1985. ”Det var en trevlig utbildning men ganska okänd och perifer på den tiden.”

Jobb: Både privat och kommunalt i Malmö på 1980-talet. Flyttade till Stockholm 1990 och arbetade som landskapsarkitekt på olika arkitektkontor. Har bland annat ritat Täby begravningsplats. ”Jag trivdes i den rollen också.”

Aktuell: Landskapsarkitekt i beställarrollen på Stockholms stad. ”Skillnaden från konsultsidan är att det krävs helikopterseende. Och det är väldigt socialt, jag får träffa alla kollegor på konsultbolagen.”

Om vad coronapandemin betyder för stadsbyggandet: ”Det vore en önskedröm om lokalsamhället får större betydelse. Men det är ingen spådom utan ett frågetecken.”

Annons

Gör om tio år: ”Då är jag själv pensionär men det jag hoppas är att man då har en väl fungerande planering på områdesnivå. Ambitionerna finns redan i staden och de rekreativa och ekologiska aspekterna skulle må bra av det. En detaljplan sträcker sig ju bara några hundra meter.”

Foto: Magnus Laupa

 

Annika Jensfelt

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel