Därför är doktorsexamen i arkitektur ännu en osäker merit

I lågkonjunkturen hårdnar konkurrensen om tjänsterna på arkitektkontoren. Arkitekten har frågat högskolorna om fler också söker deras doktorandtjänster inom arkitektur i dessa tuffa tider. Av svaren framgår att söktrycket till doktorandtjänsterna är högt, i år var det var till exempel 183 sökande till den enda tjänsten som utlystes på KTH. Någon generell trend mot fler sökande går dock inte att utläsa.  

Söktrycket till doktorandtjänsterna har alltså inte påverkats av lågkonjunkturen på något markant sätt. Forskarutbildningens dragningskraft har bland annat att göra med vilka jobbmöjligheter de ger både inom och utanför akademin. Konkurrensen om forskningsmedel hårdnar i dag och ett alternativ till att arbeta som forskare efter sin doktorsexamen är att ta med den ut på den ordinarie arbetsmarknaden. Men hur attraktiv är den där? 

Jonas Runberger är docent i arkitekturteknik på KTH och har rört sig mellan arkitekturens praktik och forskning under flera decennier. Som forskarutbildad och anställd på arkitektkontor har han stött på kommentaren ”vi kan låtsas att du jobbade på riktigt under den perioden” (doktorandtiden) i samband med lönesamtal. Ett exempel som visar hur lågt akademisk kompetens har värderats på vissa håll i branschen.

Inställningen till forskarutbildning har dock enligt Jonas Runberger förändrats sedan den här kommentaren fälldes. Komplexiteten i bland annat hållbarhetsfrågorna gör att arbetet som arkitekt har blivit mer avancerat och på många håll ser man nu nyttan med en högre akademisk examen. De nätverk inom akademin som en disputerad för med sig ses ofta också som värdefulla.

– Många arkitektkontor brottas i dag med var den här kompetensen skulle kunna passa in i verksamheten. Större kontor har kommit längre. Där kan en forskarutbildning komma väl till pass i utvecklingsprojekt eller för att skriva rapporter och ansökningar, säger Jonas Runberger. 

Hanna Morichetto anställdes som doktorand på Chalmers 2014 efter att ha arbetat som praktiserande arkitekt sedan 1990-talet. Hon sökte sig till akademin för att hon ville utveckla ny kunskap inom ett område som verkligen intresserade henne, fysiska miljöers påverkan på hälsan. 

Morichetto disputerade 2019 och återvände då till arbetet hon varit tjänstledig från på Erséus arkitekter. Arbetsuppgifterna blev ungefär desamma som de varit före forskarutbildningen. Efter ungefär två år sökte hon sig dock vidare och fick ett nytt arbete på Liljewall arkitekter. Där blev hon först anställd som studiochef men fick snart rollen som vice vd. Hon har bland annat ansvar för företagets koppling till akademin. Ett större företag har enligt Hanna Morichetto en annan kapacitet att härbärgera akademisk kompetens. 

– På min nya arbetsplats har jag bland annat möjlighet att identifiera, utveckla och delta i forskningsprojekt i gränslandet mellan praktik och akademi. Då uppstår nya affärsmöjligheter där vi utnyttjar vår förankring i såväl forskning som ordinarie projektverksamhet, säger Hanna Morichetto. 

Hanna Morichetto tycker alltså att hennes akademiska kompetens värdesätts i dag. Hon tror dock inte att en doktorsexamen generellt sett värderas särskilt högt när arkitektkontor anställer personal. Kunskapsnivån om vad en disputerad person kan bidra med, som att formulera forskningsevidens så att de blir relevanta i projektkontext, är enligt henne relativt låg i branschen. 

Anna-Johanna Klasander, utvecklingschef på White arkitekter, menar att arkitektkontoren inte söker specifikt efter personer med doktorsexamen i dag. De som anställs ska först och främst kunna arbeta praktiskt i uppdragsverksamhet. 

– Om en sökande dessutom har en forskarutbildning så kan det vara en fördel. I så fall är det bra om man är specialiserad inom något som branschen behöver just nu, som klimatexpertis och arkitektens roll i omställningen, säger Anna-Johanna Klasander. 

Samtidigt som många företag enligt Jonas Runberger i allt högre grad inser värdet av en forskarutbildning framhåller han risken för att de inte kan prioritera detta i dåliga tider. 

– Det är en utmaning att få tillgång till kompetenser som behövs långsiktigt i tider när varje medarbetare måste gå med vinst, konstaterar Jonas Runberger.