Björn Siesjö går i pension: ”Förvånad att jag aldrig blev utkastad”

– Jag måste räkna med att jag blir utkastad, säger Björn Siesjö, när han berättar om hur han tänkte när han började på det nya jobbet för drygt tretton år sedan. Han var väldigt bestämd kring att om det var någon mening med att han tog det här jobbet så måste han driva förändring.

– Särskilt i början spetsade jag till det ganska mycket, jag gav mig in med motorsåg i debatten. Men då var det politiker som sa: ”Jag håller inte med dig i vad du säger, men jag tycker att det är bra att du säger det”.

Han är lite förvånad över att han faktiskt aldrig blev utkastad. Han beskriver en inställning i förvaltningen i staden när han klev in som var bevarande snarare än utvecklande, och som hade en viss inneboende tröghet som han ”slog hål på”. Han tyckte att det var viktigt att staden blev mindre rädd för att tänka sig höga byggnader. Absolut inte överallt, men på de platser där det passade. När Arkitekten frågar om det finns några enskilda projekt som har är särskilt stolt över kommer också, kanske inte helt oväntat, en väldigt hög byggnad på tal.

– Det är roligt att Karlatornet blev till. Det är egentligen för högt för en stad som Göteborg. Det finns ingen strikt ekonomisk drivkraft bakom att bygga ett så högt hus här, men Ola Serneke (tidigare vd för byggföretaget Serneke, reds. anm.) ville väldigt gärna få göra det där huset. Det hade inte med pengar att göra, det handlade om en dröm som han ville realisera. Vi ställde oss inte i vägen för det, och det är jag stolt över.

Björn Siesjö utvecklar varför han ändå tycker att ett sådant projekt som Karlatornet passar i en stad som Göteborg.

– Jag brukar tänka om Stockholm är som Amsterdam så är Göteborg lite mer som Rotterdam. En lite stökigare stad som tål lite mer brötighet.

Vad ger det för möjligheter för arkitekturen?

– Det ger en möjlighet att göra, att prova nytt, och att jobba med stadssiluetten och helheten på ett annat vis.

Björn Siesjö nämner också andra projekt som han är stolt över. Hisingsbron är ett exempel.

– Där sa vi att vi ska göra en vykortsbro åt Göteborg. Det tycker jag att vi lyckades med också.

Intill den bron finns också huset Kaj 16 av danska arkitekten Dorte Mandrup.

– Ett trähus i 16 våningar som ser ut som en prinsesskrona.

– Vi gjorde rätt så modiga saker. Modet övergår vid något tillfälle i dumdristighet, och det får väl eftervärlden avgöra var vi hamnade någonstans.

Kommer du att få en efterträdare som stadsarkitekt i Göteborg?

– Ja, det hoppas jag verkligen. Det får tiden utvisa, det påverkar inte jag, när och hur det kommer att bestämmas. Men jag hoppas att ingen i politiken tänker sig att de vill sätta fälleben för det.

Om du får en efterträdare, har du ett gott råd till den?

– Nej. Världen är full av gamla farbröder som vill ge goda råd. Men den måste få göra det på sitt sätt.

Vad ska du själv göra?

– Det finns så mycket man kan göra. Jag har två hus, strax fyra barnbarn och reslust.

Vart ska du resa?

– Jag har en plan på att resa jorden runt utan att flyga. Då får man ta sig ner till Turkiet, ta sig igenom långbortistanländerna och Kina. En sväng ner till Tibet, kanske en båt till Japan, förmodligen via Alaska ner till Vancouver eller Seattle och sedan över amerikanska kontinenten. Sedan till Southampton från New York och sen tillbaka. Det tar ett halvår tror jag. Tid är ens bästa kapital när man ska resa.