Lärarna ville slänga ut Barber Osgerby från arkitekturskolan
Jay Osgerby och Edward Barbers kreativa samarbete har tagit dem till designvärldens absoluta toppskikt. På vägen dit har de fått kämpa mot oförstående lärare och svårflörtade producenter.
När Edward Barber för första gången träffar Jay Osgerby i korridorerna på Royal College of Art i London i början av 90-talet är det knappast skolans toppstudenter som möts. De har båda börjat på masterkursen i arkitektur men redan några veckor in på utbildningen är de vilsna och besvikna på innehållet.
– Jag tror att vårt första samtal handlade om just det: Vad är det här för något egentligen?, säger Jay Osgerby. Vi insåg snabbt båda två att något inte stod rätt till.
– Ärligt talat lärde vi oss ingenting på skolan. Det var en väldigt märklig utbildning där vi mest satt och ritade av kolonnordningar. Så vi började göra egna projekt utanför skolan istället, säger Edward Barber.
Men att två unga killar lyckas ta hem riktiga uppdrag ses inte med blida ögon av lärarna på skolan som själva i många fall tvingats lämna sina egna kontor på grund av den dåvarande ekonomiska krisen. Det tidiga 90-talet är tufft för många arkitekter och undervisning blir ett sätt att få mat på bordet.
– Vi brukade hamna i trubbel på skolan för att vi arbetade på andra projekt. Det fanns en hel del antagonism med lärarna, säger Jay Osgerby.
– Det var framför allt en lärare som till och med försökte få oss utslängda från skolan, fyller Edward Barber i.
– Jag minns att de brukade säga att vi slösade bort vår chans att expandera våra sinnen och experimentera. Samtidigt tänkte jag: Jesus, du skulle se vad vi gör när vi inte är här! Vi lär oss så mycket, så snabbt, säger Jay Osgerby.
– Redan från början insåg vi att vi ville arbeta tillsammans. Vi är båda två rätt bra designer individuellt men det händer något när vi arbetar ihop som gör att resultatet blir mycket bättre. Om det beror på den kreativa inputen eller någon form av uppmuntran eller dialog eller vad det än är – så fungerar det, säger Jay Osgerby.
– Det är roligt, precis som med så mycket annat i livet så är det först när någon annan pekar ut det som du förstår vad du har. Många av våra bekanta brukar säga att de önskar att de hade det vi har. Självklart har de anställda, men det är inte samma sak. Du delar inte oron eller glädjen på samma sätt. Att få göra det är unikt, säger Jay Osgerby.
Men succén är knappast omedelbar. Det är svårt att slå sig in i en bransch där de är beroende av att hitta duktiga tillverkare som är beredda att jobba med två okända, unga talanger. Att lyckas nå ut med något själv innan internet är i princip omöjligt utan pengar, det enda sättet att få visa upp sig är på en mässa eller i en tidning.
– Det enda sättet att att sig fram i den här branschen är att jobba med företag som kan skapa riktigt högkvalitativa produkter och sälja dem bra. Det låter enkelt, men när du är ung och försöker slå dig in i branschen är det som att försöka klättra upp för en bergvägg, säger Jay Osgerby.
Genombrottet kommer när Giulio Cappellini från den italienska möbeltillverkaren med samma namn får upp ögonen för bordet Loop, en möbel som ritats men aldrig realiserats för ett restaurangprojekt de gjorde under studietiden. Faktum är att det var genom att böja den vita kartongen som användes för modellbygge på arkitektskolan som de experimenterade sig fram till formen.
– Vi gjorde väldigt tidigt en lista med alla företag som vi ville jobba med. Nästan alla var omöjliga att nå i början av karriären men Cappellini var undantaget. Han tog Loop och producerade det innan vi hade någonting över huvud taget i vår portfolio. Samma sak gjorde han för flera av det som idag är världens främsta designer, säger Edward Barber.
Idag driver de förutom det egna designkontoret Barber Osgerby även arkitektkontoret Uni-versal Design Studio och Map, ”en kreativ konsultbyrå”. Men nu får det vara nog.
– Det var inte som att vi hade ett mål att starta tre företag, eller ens ett. Men vi är intresserade av många olika saker och områden och mycket av det här har vuxit fram av sig självt. Det är klart att vi hellre skulle jobba med en mindre och smidigare organisation men då skulle vi inte kunnat ta oss an alla projekt vi vill göra, säger Edward Barber.
Att säga att de jobbar inom ett brett område är nästan en underdrift. Barber Osgerbys verk sträcker sig från exklusiva italienska möbler i små serier till stora publika projekt som OS-facklan och ett nytt pendeltåg.
– Ja, spridningen är rätt galen faktiskt, säger Jay Osgerby.
– Vi söker alltid nya utmaningar men nu för tiden kommer också många uppdrag till oss. Om du bara gör möbler så kommer du få fler uppdrag med möbler. Men vi har alltid arbetat bredare och bredare och nu är folk inte riktigt säkra på vilket område vi arbetar inom och på så sätt får vi många intresseförfrågningar som handlar om helt nya saker. Och det är precis det vi vill, säger Edward Barber.
Nu kan de unna sig lyxen att tacka nej till projekt som inte intresserar dem. Producenter som inte presenterar ett tillräcklig intressant problem kan få nobben.
– Om du inte löser något problem med det du skapar så är du egentligen bara en stylist. Det enda du gör är att hitta på en ny form för något. Vi vill alltid veta varför de vill ha till exempel en ny stol, vad är det som behöver lösas? Ju fler problem du har desto bättre utgångspunkt, säger Edward Barber.
Entusiasmen kommer när de får möjligheten att utmana sin beställare, hitta nya arketyper eller användningsområden för något. Målet med varje projekt är att lyckas skapa något som gör livet bättre eller använder material på ett smartare sätt. Det är helt enkelt problemlösningen som har drivit dem i deras gemensamma praktik i över 20 år. Men att det var skapande de båda skulle ägna sina liv åt var de säkra på långt innan dess.
– Som barn älskade jag att måla och skapa, men jag visste inte ens att det fanns något som hette designer. Min mamma höll på med skulptur och konst och jag blev rätt hårt pressad i den riktningen. Jag trodde nog att jag skulle bli arkitekt, eftersom det är ett konstnärligt yrke det går att försörja sig på. Men en praoperiod hos en lokal firma fick mig att bli helt avtänd på det. Min andra praoperiod var på ett företag som tillverkar Formel 1-bilar, vilket var mycket mer spännande – och det är ju ungefär det vi gör nu, säger Jay Osgerby.
– När jag var liten seglade jag träbåtar och slogs av deras otroliga skönhet och hur häftig processen bakom var. Då visste jag att jag ville ägna mig åt något liknande och jag kom ju rätt nära, säger Edward Barber.
Att det skulle bli ett eget kontor var också självklart från starten. Faktum är att förutom några ströjobb i 20-års åldern har ingen av dem någonsin haft en stadig anställning.
– Grejen är väl att ingen av oss är anställningsbar och som de säger: nöden är uppfinningens moder, säger Jay Osgerby med ett snett leende.
Båda två är alltid inblandade i alla projekt även om de kanske inte arbetar sida vid sida i alla delar av dem. Med producenter runt hela jorden blir det många timmar på flygplan och hotell och den större delen av det kreativa arbetet sker på resande fot. Långt borta från kontorets vardag och ständiga dialoger om olika detaljer kan de lättare släppa sinnena fria.
– Att tro att du ska kunna sätta dig på kontoret och komma på en bra, ny idé är egentligen rätt naivt, säger Edward Barber.
Som främsta verktyg har de sina pennor och ritblock. Men alla projekt byggs upp i fullskale-modeller – till och med sektioner av tågvagnen.
– Det handlar om relationen mellan din kropp och objektet och den går inte att känna i någon annan skala. Jag förstår inte hur någon kan designa någonting över huvud taget utan att bygga en modell. Det är länken mellan idé och verklighet och det är otroligt att det finns företag som jobbar helt i dator, säger Edward Barber.
– Vi trodde att det var normen men det vi har upptäckt är att vi inte är normala. Det finns några riktigt välkända designer som inte bryr sig om att bygga modell, säger Jay Osgerby.
Med åren har de lärt sig att bli bättre på att släppa idéer som inte fungerar och snabbare identifiera när något är rätt eller fel. De är nitiska perfektionister som inte släpper igenom något som de inte är helt nöjda med. Ibland går det så långt att de stoppar en pjäs som är på väg i produktion för att ändra hela konceptet.
– Om inte allt stämmer, vad är då poängen med att tillverka den? Det finns inget värre än att se den färdiga produkten och tänka: borde ändrat benen, säger Edward Barber.
Med hjälp av sin arkitektbakgrund rör sig Barber Osgerby mellan objekt och rum. Bland annat har de producerat flera utställningar och installationer. Till exempel har de hängt upp gigantiska, roterande speglar av stål i taket på Victoria and Albert Museum i London. Till den lounge de som hedersgäster på Stockholm Furniture and Light Fair får utforma har de dock tänkt något mindre. Möblemanget kommer uteslutande bestå av produkter från de senaste åren och det blir en chans för duon att visa upp sina produkter från olika tillverkare bredvid varandra i en komplett Barber Osgerby-miljö, något som de sällan får chansen att göra.
Vad hoppas ni att besökaren kommer att få ut av det?
– De kommer att prova alla våra möbler och sen köpa rubbet, haha! Nej då, men vi vill visa upp våra produkter och ge människor chansen att prova att arbeta, vila eller träffa sina vänner i dem, säger Edward Barber.
Trots att de själva spenderar många timmar på olika mässor är det inget de har någon stor behållning av själva.
– Att åka på mässor brukar inte vara så upphetsande alls. Även om du ser något riktigt bra på en mässa så blir det sämre av sammanhanget, säger Edward Barber.
– Där har ni er hedersgäst, säger Jay Osgerby och skrattar.
– Mässor är en oundviklig del av vårat liv eftersom vi ständigt lanserar nya produkter och mässor är en väldigt viktig, essentiell del av det. Jag menar inte att mässor är hemska, men det är inte där du kommer hitta inspirationen som tar ditt skapande till en ny nivå, säger Edward Barber.
– För oss är det snarare skadligt att se för mycket, säger Jay Osgerby.
Över lag finner de inte mycket att glädjas över vad gäller samtida design.
– Design är egentligen ett fult ord. Det har kommit att betyda bedrägeri och yta på bekostnad av substans, på engelska i alla fall. När någon använder ordet ”designer” om något så betyder det oftast ”helt förfärligt”. Det vi gillar är egentligen … alltså, alla ord är överanvända … men saker som känns genuina, säger Jay Osgerby.
– Det vi går i gång på är gamla objekt, hantverk, där utseendet är ett resultat av funktionen och tillverkningsmetodens begränsningar. Jag tror att anledningen till att vi älskar gamla saker är att nya saker oftast inte är tillräckligt väl tillverkade. Det går att se vad intentionen är men den är bortkompromissad på grund av kostnadsskäl. När du tittar på en gammal produkt kan du se kvaliteten på lädret eller svetsfogen, eftersom det fick gå långsammare och arbete var billigare. Det finns en större hantverksskicklighet i de produkterna, säger Ed-ward Barber.
– Alla är ute efter större marginaler nu för tiden, konsekvensen är att företag tar genvägar i produktionen, säger Jay Osgerby.
– Jag vet inte hur branschen såg ut för 70 år sedan, men jag är säker på att återförsäljaren inte tog 50 procents vinst på en produkt då. Förr betalade konsumenten kanske till 70 procent för arbete och material och så var det lite vinst på det, medan du idag betalar uppemot fyra–fem gånger så mycket för en produkt som den kostar att tillverka, säger Edward Barber.
Hur kan man kämpa emot den utvecklingen?
– Det går egentligen inte, du kan göra dina produkter enklare att tillverka så att de inte ser billiga ut. Jag pratar förstås inte om varje projekt eller produkt, men du måste inse att du inte kan vara för ambitiös. Det du ritar kommer inte att tillverkas precis som du önskar, de kommer att försämra kvaliteten någonstans. Det bästa är nästan alltid att förenkla själv, säger Edward Barber.
Barber Osgerby väljer sina favoriter
Double space: “Det var läskigt när vi hängde upp dem i taket. Du måste verkligen lita på alla inblandade, för du har 19 ton stål som hänger i taket och roterar över 400 besökare. För första gången jobbade vi inte med ett objekt över huvud taget, det var bara en enkel konstruktion som skapade en speciell upplevelse och en atmosfär. Hade vi haft längre tid på oss hade vi nog aldrig gjort det, eftersom vi hade haft mer tid att oroa oss på och folk hade hittat på anledningar att inte göra det.”
OS-facklan: “Helt plötsligt gjorde vi något som var helt väsensskilt från designmarknaden, något som inte hade med konsumtion att göra över huvud taget. Det var ett objekt som skulle representera inte bara oss eller nationen utan hela olympiska spelen. Och det var helt fantastiskt. Det var en intressant uppgift med en lång lista problem som skulle lösas: den fick inte väga för mycket, elden fick inte slockna i något väder samtidigt som den skulle vara fantastiskt vacker.”
Loop table: “Det var det första vi någonsin gjorde, och det bästa är att det fortfarande håller. Det är i och för sig naivt men det fungerar, när jag tittar på det nu så älskar jag det fortfarande. Och det tog oss helt och hållet från vår arkitektbakgrund in i möbelvärlden och öppnade alla dörrar för oss. Det var dessutom det första vi gjorde som hamnade i en museisamling.”
Tab lamp: “Innan Tab hade vi bara gjort små serier om ett par hundra exemplar. Nu var vi plötsligt uppe i tiotusentals exemplar. Vi kunde köra förbi ett skyltfönster och nästan krascha för att den stod i fönstret. Eller så såg vi den när vi reste, i New York eller Sydney. Det var en väldigt märklig känsla, lite som att bli förföljd.”
Tipton chair: “Vårt första projekt med Vitra. Vi lyckades göra något helt nytt med stolen, vilket är riktigt svårt. Det var ett fantastiskt ögonblick i vår karriär.”