60 år att minnas med Kasper Salin-priset

Lasse Vretblad vinnare 1982: ”Vi hade inte ens funderat på priset”

För de ansvariga arkitekterna Rodel Stintzing och Lasse Vretblad kom Kasper Salin-priset för den nya inrikeshallen på Arlanda som en fullständig överraskning.

– Byggnaden var bara någon månad gammal. Vi hade inte ens funderat över att vara med på någon sådan lista, säger Lasse Vretblad och återberättar en anekdot om hur det kom sig att Arlanda Inrikes fick priset.

Enligt denna så hade juryn, som bestod av Ralph Erskine, Jan Gezelius, Gunnar Mattsson och Harald Thafvelin, tröttnat på att resa runt och titta på olika nya byggnader. Efter ett besök i Jönköping landade de vid den nya inrikeshallen på Arlanda och bestämde sig att den var en värdig vinnare.

– Jag satt bredvid Ralph Erskine på middagen och minns att jag sade till honom att det var meningen att inrikeshallen skulle bli mer celsingsk – jag har alltid tyckt att Peter Celsing är den främsta svenska arkitekten – men den blev mer erskinesk. Det var kanske inte så taktiskt men då hade vi å andra sidan redan fått priset.

I motiveringen berömmer juryn bland annat byggnadens vackra och överblickbara rumslighet och utformningen som förenklar passagerarnas möten med olika trafikslag.

– En traditionell terminal på den tiden var en hall ute vid gatan och bakom den en pir som flygplanen dockade mot. Vi klöv den där piren det närmaste hundratalet meter mot gatan och sköt in hallen emellan. På det sättet fick man ett mycket snabbare och bekvämare möte mellan de som kliver in från gatan och flygplanen samtidigt som flygplanen fick lika mycket plats, berättar Lasse Vretblad och fortsätter:

– Flygplanen var mindre då och byggnaden var ganska idyllisk i sin skala. Gestaltningen bygger på att hallen, i form och färg besläktad med flygplanen, var en sorts vit mamma för de tolv små likaledes vita Fokker-barnen som stod parkerade intill henne på plattan. Det kunde upplevas som ganska stiligt från början när byggnaden fortfarande var fristående. Man kan fortfarande uppleva det när man taxar in med flygplan utifrån. Arlanda Inrikes är inte något stort arkitekturverk, men det kan man i och för sig inte säga om de flesta Kasper Salin-vinnare de senaste åren heller, till skillnad från de byggnader som premierades de första åren,1962 till 1974.

Priset som sådant kom inte att spela någon större roll varken för Rodel Stinzing eller honom själv, säger Lasse Vretblad.

– Byggnaden fungerade bra och sålde sig själv och visade att vi kunde hantera publika byggnader.

Henrik Rundquist, vinnare 2002: ”Då var det nästan fult att skryta”

– Kasper Salin-priset var väldigt roligt och bekräftande. Men jag kan inte säga att det ringde i telefonerna dagarna i ända för nya uppdrag. På sikt är det klart att det bygger renommé. Kanske är det annorlunda i dag, världen är medial på ett helt annat sätt än 2002. Då var det nästan fult att göra reklam för sina projekt, säger Henrik Rundquist som var ansvarig arkitekt för Pir F tillsammans med Jesper Lund och Peter Leuchsenring.

Pir F ingick i en större utbyggnadsplan för Arlanda som inte genomfördes i sin helhet på grund av efterspelet till terrorattacken den 11 september 2001. Bana 3 skulle tas i bruk, dagens flygbolagsallianser höll på att växa fram och framför allt skulle Sverige gå med i Schengensamarbetet, vilket bland annat innebar slopade gränskontroller vid de inre gränserna. Men det innebar också att passagerare från länder utanför samarbetet skulle behöva gå igenom en annan process på flygplatsen.

– Frågan var hur åtskillnaden skulle hanteras för att inte upplevas som negativ av tredjelandspassagerarna. Greppet var att separera passagerarna i två våningsplan, Schengenpassagerare i det undre och tredjelandspassagerare i det övre, samtidigt som de befann sig i ett gemensamt rum där man ser varandra. Piren formades för att motverka stressen i resandet genom att ge passagerna en känsla av kontroll. Eftersom man ser planen får man en överblick över situationen och förstår vart man ska gå.

Projektet gick mycket snabbt och ändrade skepnad flera gånger. Oklarhet kring hur olika Schengenregler skulle tolkas ledde till flera omtag på kort varsel, berättar Henrik Rundquist. Perioden kring millennieskiftet var också en tid när inte bara resandet och flygplatser utan synen på publika miljöer i stort förändrades.

– När vi började i slutet av 1990-talet styrdes projektet av Luftfartsverket med ett fokus på resenärsfunktioner och allt det tekniska som hör till flygtrafik och resande. När vi avslutade den sista delen 2009 så såg beställaren terminalen mer som en shoppinggalleria. I början kunde man lägga in en butik om det fanns en hörna över. I slutet kunde man möjligtvis lägga till en gate om det fanns plats. Bra arkitektur klarar att ändra sitt innehåll och behålla sina kvalitéer och det tycker jag att Pir F har gjort, säger han.

– Kasper Salin-priset är en tidsspegel. De byggnader som får priset representerar sin tid. Pir F var ett millennieskiftesprojekt. Det känns som ganska längesedan idag men jag tycker den står sig med en enkel rumslig struktur som tål väldigt mycket.

Carmen Izquierdo, vinnare 2012: ”Priset har hjälpt mig bli en figur i kåren”

Carmen Izquierdo var relativt nyetablerad som arkitekt i Sverige när Domkyrkoforum i Lund nominerades till Kasper Salin-priset. Bakom de två andra nominerade projekten stod Gert Wingårdh och Johan Celsing. På middagen när vinnaren skulle tillkännages hörde hon till sin stora förvåning sitt eget namn ropas ut.

– Jag såg mig omkring och såg att alla tittade på mig. Hela salen brast ut i applåder och jag kände mig enormt tacksam över den fina uppbackningen från mina kolleger, berättar hon.

Domkyrkoforum är en utveckling av ett vinnande förslag till besökscentrum för Lunds domkyrka som Carmen Izquierdo vann 2004. När hon började rita Domkyrkoforum 2009 hade projektet vuxit till att inte bara omfatta besökare utan även domkyrkans församling.

Idén var att byggnaden skulle inlemmas i stadsbilden på ett naturligt sätt genom att ta upp omgivande byggnaders skala och linjer och samtidigt skapa ett samtida tillägg. En ny årsring till de många historiska lagren i Lunds stadsmiljö, som hon uttrycker det. Den skulle vara domkyrkans vardagsrum, en plats för möten som skulle fungera för alla grupper och åldrar och som tog form i ett flertal rumsligheter för både glädje och sorg. Domkyrkoforum skulle också bidra med kvalitéer till stadsrummet med sin form och sina olika entréer.

Carmen Izquierdo beskriver hela processen som ett mycket fint samarbete med både beställaren, Lunds kommun, byggentreprenören och byggarbetarna. Under byggnadsskedet följde hon upp projektet med besök varannan vecka och fick tillfälle att diskutera hur olika saker skulle lösas på plats. Det var en viktig anledning, menar hon, till att projektet blev så lyckat.

Som arkitekt utbildad utomlands har priset betytt mycket för möjligheterna att få komma till tals i arkitekturfrågor för Carmen Izquierdo.

– Många tror att ett pris har betydelse för ackvirering av uppdrag. För mig har priset betytt mer för mig som person än som något jag kan kapitalisera i affärer. Det har stärkt min röst, hjälpt mig att bli en figur i kåren och gjort att jag blir inbjuden att delta i samtal och andra sammanhang, säger hon.

– Jag tycker att Kasper Salin är ett väldigt fint pris. Jag är hedrad över att ha fått det och det har verkligen gett mig en känsla av att jag kan uttala mig. Men poängen med arkitekturpriser är att lyfta fram arkitektur och dess frågor. Förutom ett pris behövs en diskussion om arkitektur som inte riktigt förs. Att det har blivit mer öppenhet kring det på senare tid tycker jag är väldigt positivt.