Flera sidor av en arkitekt

Böckerna om detektivreportern Stellan Werne och hans medhjälpare Bertil Krantz är i dag nästan helt okända. Men under 1930-talet kom det fyra deckare och många noveller där de båda löste mord i både Bohuslän, Värmland och Stockholm. Deras äventyr saktades först ned av världskriget, och slutade sedan helt efter författaren Torsten Sandbergs tidiga död 1946 vid 46 års ålder.

En stor inspiration till Stellan Werne-böckerna är utan tvekan mästerdetektiven Sherlock Holmes. Precis som hos den engelske författaren Arthur Conan Doyle så är det geniets medhjälpare som är själva berättaren i böckerna. Läsaren upplever Sherlocks äventyr genom doktor Watson. I böckerna om Stellan Werne är det hans gamla skolkamrat Bertil Krantz som berättar handlingen.

När debutboken, ”De sju nätternas mysterium”, kom 1933 var det första gången en deckare hade en arkitekt i en av huvudrollerna. I den här debutberättelsen får Bertil Krantz inte någon nytta av sina yrkeskunskaper.

Boken utspelar sig i en liten kuststad i Bohuslän där de båda vännerna Werne och Krantz ska tillbringa några dagars ledighet. De är inbjudna till en gemensam väns herrgård men råkar nästan direkt hamna mitt i ett morddrama. Under en vecka upplever de så många spännande äventyr att kriminalreportern Werne sedan får som vana att kontakta vännen när han skickas på uppdrag runt om i landet.

Eftersom Bertil Krantz driver en stor arkitektbyrå så kan han med kort varsel ta ledigt och genast ta tåget till nästa äventyr. Så här kan det gå till:

”På måndagsmorgonen mottog (jag) ett telegram från min gamle vän Stellan Werne, polisreporter i en av Göteborgs större middagstidningar, vari han kort och gott uppmanade mig att packa grunkorna och resa till mordplatsen vid västkusten i den händelse, jag ville vara med om något verkligt intressant.”
(Ur Tragedien i dimman 1934)

Den berättelse där hans kunskaper som arkitekt bidrar mest till att lösa brottet är den tredje i serien, ”Mysteriet på Blå Ugglan” som publicerades 1935. Deckaren börjar med att Bertil Krantz berättar om sin roll vid de tidigare två äventyren:

”Jag räknade mig rent av som expert på sällsamma mordgåtor, ty två sådana hade jag tidigare tillsammans med min vän Stellan Werne varit med om att lösa. I min ringhet hade jag nämligen haft nöjet att i båda spela dr Watsons och krönikörens underordnade, men säkerligen ganska betydelsefulla dubbelroll.”

Efter en hektisk dag på arkitektkontoret (och en rejäl middag) sätter sig Bertil med en cigarr och en hög tidningar för att läsa om ett uppmärksammat mord som ägt rum dagen innan. Han är extra intresserad eftersom det var en av hans egna klienter, Teodor Rahm, som blivit mördad. Bertil Krantz ingenjörsbyrå hade gjort ritningarna till dennes stora fastighet ”i de nya bostadskvarteren i närheten av Götgatan på Söder i Stockholm”.

I bottenvåningen fanns en biograf och några år efter bygget hade Krantz återvänt till bygget för att göra ”en del omändringsarbeten som betingades av Blå Ugglans övergång till ljudfilmen”. Redan innan han rökt klart sin cigarr dyker en kommissarie upp och ber arkitekten om hjälp med att ordna fram ritningarna över mordplatsen. Polisens utredare är förbryllade eftersom ett vittne var säker på att ingen hade vare sig gått ut eller in medan mordet pågick.

Eftersom ritningarna ligger på kontoret tvingas Bertil Krantz improvisera, och skapar bilden här bredvid:

”Jag tog ett block på bordet och skisserade upp Blå Ugglan. Det var ingen svårighet, ty det var den enda biograf, jag gjort ritningen till. Så jag hade dess utseende alldeles klart för mig.”
(Ur Mysteriet på Blå Ugglan)

Det är också tack vare arkitektens kunskaper om lokalernas många hemliga gömställen som både polisen och Stellan Werne får sina viktigaste ledtrådar.

I den fjärde, och sista, boken blir Bertil lite irriterad på Stellan när denne inte berättar vem han misstänker. Denna avslöjar då att det är med mening han håller inne med många detaljer:

”Lugna dig, Bertil. Det är för din egen skull och för dina läsares — i händelse det är din mening att berätta även detta äventyr. Du skriver aldrig så bra som när du själv varit med om dramats upplösning och själv utsatts för den eventuella överraskning resultatet av vår lilla konspiration kommer att skänka.”
(Ur Gåtan på Granliden)