Arkitekterna som tog steget till eget

Hellasgården i Stockholm är en plats där otaliga stockholmare har varit på friluftsdag som unga. Och dit många återvänder genom livet för motion, bad eller svampturer. Stadens mest centrala naturreservat har nyligen fått tre nya vindskydd – ett slags öppna byggnader där besökare kan äta matsäck. Bakom byggnaderna står Ekotekten, eller Kristoffer Nyberg som han heter.

Kristoffer gick färdigt sin arkitektutbildning i våras. Under studietiden har han haft en enskild firma för att kunna hjälpa bekanta med lite småuppdrag. Under året ombildade han firman till ett aktiebolag för att vara redo att ta lite större uppdrag.

– Jag har valt en nisch där jag betonar ekologisk hållbarhet. Vår bransch tillsammans med byggbranschen står för stora utsläpp. Det här kan man påverka som arkitekt och det har alltid intresserat mig, säger han.

Kristoffer Nyberg är förvånad över att arkitektutbildningen innehåller så lite hållbarhet. Han har valt till de kurser som har funnits och läst mycket själv för att stärka sin egen kunskap på området.

Efter lite tur, kontakter och en portion skicklighet landade han uppdraget att rita vindskydden i Hellasgården – ett drömuppdrag för en ”ekotekt”. Som helt ny är det såklart viktigt att få in ett uppdrag som man sedan kan visa upp i sin portfolio.

När rituppdraget var slutfört hamnade projektet på vänt på grund av att uppdragsgivaren inte hittade någon lämplig byggare för den ekonomi de hade för projektet.

– Då erbjöd jag mig att bygga. Jag älskar att bygga och jag hade tid och möjlighet att göra det billigare än andra hantverkare. När jag ritade vindskydden tänkte jag mycket på att det skulle vara byggbart utan att behöva använda en massa betong och metall.

Kristoffer Nyberg är i en fas av livet där allt är möjligt. Han kan utforska möjligheterna med det egna bolaget utan att behöva dra in supermycket pengar. Han kan tänka sig att jobba extra om det behövs. Men så länge det fungerar att driva eget gör han det:

– Det känns väldigt roligt just nu. Jag känner mig fri, säger han.

På den andra änden av skalan befinner sig Mattias Lind – något av en branschprofil i Göteborg. Efter 20 plus år på White som partner och ett par år som partner på Semrén och Månsson har han tagit det steg som han varit så nära att ta flera gånger tidigare.

– Jag har fått uppleva så mycket under de här 30 åren i branschen. Det som har varit viktigt för mig i alla år har varit uppdragen och den arkitektur jag kan göra med mina händer. Att kunna bli överraskad. Nu var det dags för nya överraskningar, ett annat sätt att möta världen, kliva utanför min comfort zone, säger han.

Mattias Lind har startat sitt eget och flyttat in i ett kreativt kollektiv av mindre arkitektföretag där också en blivande kompanjon, Per Nadén, finns. De utvecklar nu samarbetet och startar gemensamt upp arkitektkontoret Nadén Lind.

– Jag vet inte vad jag ska förvänta mig riktigt, men jag känner att det är mycket jag har fått välja bort under senare år: kontakten med akademin, redaktionellt arbete och så vidare. Det har jag hittat tillbaka till i höst.

Med din erfarenhet, ska de stora drakarna oroa sig nu?

– Nej, jag tror man ska vara så liten att man inte blir en organisation. En matchvikt som frigör tid för kreativa övningar. Då kan man vara dynamisk och snabb. Växer man mer ökar ansvaret över andra personers försörjning och det blir mer administration. Då samarbetar jag hellre med större kontor.

Efter så många år på stora kontor, hur känns det att vara sin egen?

– Jag känner mig väldigt fri just nu. Det känns roligt att kunna öppna upp sig mot omvärlden och arbeta i nätverk. På ett stort kontor finns all expertis. Det gör att man kan bli lite introvert och svarar på alla frågor själv. Det är som att bo på hotell: Allt fungerar, vilket inte ska underskattas. Som liten behövs en mer öppen kultur.

Mattias Lind tycker sig se att intresset för det småskaliga ökar och tror att det kan få genomslag även i arkitektbranschen.

– Beställarna har blivit så skickliga att de kan börja skräddarsy sina köp. Då behövs en större flora av arkitektföretag som de kan anlita. Jag tror att vi går mot en större differentiering mellan stora och små arkitektföretag.

För kvintetten bakom Helga architecture är också kontaktnätet det som har fått dem att komma igång. Det var Astrid Marchal och Emma Svahn som tog initiativet att starta något tillsammans och frågade ett par andra studiekamrater som de trodde det skulle fungera bra att jobba med. Det landade i att även Herman Laestander, Lars Sundqvist och Gustaf Delebeck anslöt sig. De lanserade Helga architecture i september.

– Vi har haft turen att ha uppdrag från start, men vi är beredda på att aktivt söka uppdrag. Vi har varit duktiga på att använda våra egna kontaktnät. Det började med att vi fick ett uppdrag i Östersund att skapa en ny föreningslokal. Sen fick vi in ett uppdrag i Växjö att bygga om en tandläkarmottagning. Det är verkligen roligt för det är svårt att få uppdrag om man inte har något att visa upp, säger Astrid Marchal.

Förutsättningen för att våga starta företaget tillsammans är att de alla räknar med att de inte kan försörja sig på detta till att börja med. Astrid Marchal är konstnär och de andra har också andra jobb vid sidan av.

Hur tänkte ni kring att våga starta företag i lågkonjunktur?

– Det är ju en risk såklart. Men båda jag och Emma kommer från familjer där man inte är så rädd för att starta eget. Min pappa sa: ”bara kör”. Vi ser oss som en startup och fördelen är att det inte krävs så mycket för att komma igång. Pandemin har öppnat upp för att man kan ta möten digitalt och det enda som behövs för att starta är en bra dator och rätt program – det är där vi lägger intäkterna just nu.

För vännerna på Helga architecture är det än så länge mycket som är lite oklart och som inte riktigt går att ta beslut om ännu. De har funderat mycket på om de borde ha en tydlig nisch.

– Det kan ju vara lite begränsande i början så vi har inte riktigt det. Men eftersom vi är de vi är har det gått lite mot Japandi, alltså en stil som inspireras av japansk och skandinavisk design.

En annan fråga är hur de ska hantera intäkterna och ägandet rent praktiskt.

– Vi kommer att äga en femtedel var. Hittills låter vi alla pengar vi får in gå tillbaka till företaget. Men hur vi ska göra senare har vi inte riktigt spikat.

Hur ser framtidsvisionen ut?

– Vi vill bli stora på sikt, men nu handlar allt om att visa vad vi kan. En annan av våra drivkrafter är att vi ska kunna vara våra egna chefer och inte tappa glöden för arkitekturen som man kanske kan göra om man hamnar längst ner i hierarkin på ett stort kontor.