”Vårt etiska ansvar att stå upp för barnen”
Barn skrattar och vuxna klagar. Vem bygger vi staden för? Vi landskapsarkitekter har ett yrkesetiskt ansvar att stå upp för barns rätt till lek.
Debattören lyfter att lek och rörelse är en förutsättning för barns utveckling.
Som landskapsarkitekt har jag under åren gestaltat, projekterat och planerat många lekplatser såväl nya som upprustade. Nästan varje gång blir det tydligt att barns röster väger lätt i jämförelse med vuxnas. Inte i teorin – i teorin pratar vi mycket om barnperspektiv och hur viktigt det är med barns lek. Men i praktiken? Då räcker det ofta med ett eller några få klagomål om ”ljudstörningar” från boende för att hela projektet ska behöva justeras, flyttas eller tystas.
Det låter krasst, men det är sant att barn sällan får vara besvärliga i staden. De ska helst vara väluppfostrade, tysta och allra helst vara någon annanstans.
Som landskapsarkitekt arbetar jag med att gestalta med omtanke om plats, människa och miljö. För mig innebär det att stå upp för barns rätt till lek – inte bara i visioner, utan i verkligheten. När vi rustar upp lekplatser ska det inte bara handla om nya gungor utan det handlar om att skapa rum för utveckling, rörelse, samspel och fantasi. För alla barn, oavsett förutsättningar. Det är vad jag kallar medmänsklig och växande arkitektur.
Som landskapsarkitekt arbetar jag med att gestalta med omtanke om plats, människa och miljö. För mig innebär det att stå upp för barns rätt till lek – inte bara i visioner, utan i verkligheten.
Vi vet från forskning att barn behöver lek. Inte bara som aktivitet, utan som ett sätt att förstå världen, sig själva och andra. Rörelse, stoj, stök och spring är inte ett tillval i barns liv utan det är en förutsättning för lärande, hälsa och trygghet. I en tid där barns frihet krymper och deras psykiska ohälsa växer, kan vi inte ignorera deras behov bara för att vissa vuxna tycker att lite skratt stör eftermiddagskaffet.
Barnkonventionen är tydlig; barn har rätt till lek! Och våra domstolar har visat på att ljud från lekande barn är normalt och inte en olägenhet i miljöbalkens mening. Trots detta möter vi gång på gång ifrågasättanden när vi ska placera eller utveckla platser för barns lek. Det räcker dessutom ofta med en eller ett par negativa röster från vuxna för att åsidosätta hundratals barns rättigheter. Det är inte rimligt.
Vi landskapsarkitekter har ett yrkesetiskt ansvar att skapa miljöer för alla. Vi måste bli bättre på att stå upp för de röster som inte kan skriva långa yttranden, formulera sig på samrådsmöten, beklaga sig på sociala medier eller i långa arga mejl vända sig direkt till lokalpolitiker och kommuners förvaltningar.
Jag försöker lyssna på alla men glömmer samtidigt inte dem som inte alltid hörs.
Så länge vi fortsätter bygga bort barns röster så bygger vi även bort oss själva och vår framtid.
Staffan Tapper är landskapsarkitekt MSA och vd på Zoen.
