”Tävlingar är ett dåligt sätt att utöva yrket”

Så här står det på Sveriges Arkitekters hemsida: ”Arkitekttävlingen är ett sätt att få fram den optimala föreningen av form, funktion och ekonomi och samtidigt välja den för uppdraget mest lämpade arkitekten. En väl genomförd tävling, där deltagarna satsar sin kreativitet och kompetens för att åstadkomma det bästa förslaget, genererar långsiktiga värden för såväl arrangör och arkitekt som för samhället i stort.” 

Stämmer detta verkligen?

Det jag skriver skulle kunna bottna i oförmåga eller avundsjuka. Och det medges – jag trivs inte med i att utöva arkitektyrket i tävlingsform. Som det ser ut idag tror jag snarare att formen gröper ur själva kärnan i vårt yrke.

För att börja med ekonomin: det är uselt betalt, som bäst. Arkitekttjänster värderas lägre och lägre. Prispressen i LOU är väl känd. Likaså för färdigprojektering av totalentreprenader.

Nu senast i Malmö har det i två inbjudna tävlingar med höga inlämningskrav erbjudits 200 000 kronor i arvode. Det förutsätts att man formerar team, gärna med mer än två kontor. Lägg därtill arbete med intresseanmälan, och man förstår att det i slutänden i stort sett blir gratisarbete. Citatet i inledningen om att arkitekten ”satsar sin kreativitet och kompetens” stämmer. Nog satsas det – men är villkoren rimliga?

Bortsett från ekonomin: Är tävlingar ett bra sätt att utöva yrket? Jag tycker inte det. Att skapa arkitektur är en process som förutsätter en tät dialog med flera parter. Olika aspekter behöver utredas och för var och en är de avgörande frågeställningarna olika och ofta oförutsägbara. Vägen till en väl fungerande och vacker byggnad visar sig efter hand som denna process utspelar sig, vilket normalt sker över flera år. Kvaliteten på arkitekturen avgörs i slutänden av arkitektens förmåga att ständigt väga vad som ska förkastas, behållas eller läggas till, och att ändå få ihop ett slutresultat med verkshöjd.

I en tävling har man möjligen en, max två, avstämningar med en utvald liten grupp under vägen. I övrigt sitter man på sin kammare och gissar – är det här ett vinnande spår? Hur mycket ska vi strunta i reglerna den här gången? Hur vinner vi tävlingen? Vem sitter i juryn? Tävlingen kanske bara är steg ett i en lång process, men om man biter sig fast i att förverkliga det vinnande förslaget så hamnar man ofta i en återvändsgränd, och gör man det inte så förlorar tävlingen sin legitimitet.

Törnrosen Tower, Stockholms stadsbibliotek, sjukhus på Hisingen, Centralstationen i Lund – listan kan göras lång när det gäller tävlingar som genomförts utan att något byggts. Det kan för all del säga en del om vår allmänna förmåga att planera och genomföra projekt. Men det kan också ha att göra med att man styr in i återvändsgränder och av prestigeskäl inte kan hitta en annan väg. Det kan handla om att det vinnande förslaget egentligen inte är genomförbart, eller att byggherren tvingas in i samarbeten de inte valt.

När ett tävlingsresultat ska förverkligas finns också risken att det stannar vid det exteriöra uttrycket, utan att det nödvändigtvis är en genuin produkt där fasaden och interiören hänger ihop på ett ens basalt vis.

Tävlingar ger usla ekonomiska villkor, stympar arbetsprocessen, skapar snedvridna incitament, och de leder sällan till att det blir ett lyckat slutresultat eller ens en byggnad. Kan vi inte hitta bättre sätt?

Jag vill tipsa om att även läsa det nyårstal om tävlingar som Cobes två vd:ar skrev vid förra årsskiftet. Det är en läsvärd text som är lika aktuell i Sverige.

Mårten Belin är arkitekt SAR/MSA och chefsarkitekt på Här Malmö.