”Ta lärdom från skateboardåkning i stadsplaneringen”
Skateboarding betraktas ofta som en aktivitet för ungdomar, ibland som ett störningsmoment i den ordnade stadsbilden. Men denna förenklade syn missar något fundamentalt: skateboarden är ett verktyg för att förstå staden och de normer som präglar dess utformning.
Debattörerna har tagit avstamp i paneldebatten Hur kan skateboardkulturen forma framtidens offentliga rum? som hölls vid Omställningslabbet under Frihamnsdagarna i Göteborg 2025. På bilden syns skateboardåkaren Johanna Juzelius.
Genom att använda det offentliga rummet på nya sätt synliggör skateboardåkare vilka kroppar, rörelser och beteenden som tillåts i staden och vilka som aktivt designas bort.
I dagens stadsbyggande domineras planeringen fortfarande av logiker om effektivitet, kontroll och förutsägbarhet. Offentliga miljöer skapas för att passeras, inte för att användas för andra ändamål än trafik, konsumtion eller flöden. Lek, uppehåll och oväntade möten, som skateboardåkning, hamnar ofta i konflikt med den norm som styr hur vi tänker kring stadens funktion och utformning. Detta gör skateboarden särskilt intressant: den utmanar inte bara den fysiska arkitekturen, utan också de normer och värderingar som definierar hur vi använder våra gemensamma offentliga rum.
När skateboardåkare tar plats i staden blir den defensiva arkitekturen synlig: piggar på kanter, lutande bänkar och materialval som signalerar exklusivitet snarare än tillgänglighet. Åtgärderna motiveras ofta med trygghet eller underhåll, men effekten blir exkluderande, inte bara för skejtare, utan även för andra, såsom hemlösa eller till och med allmänheten, som vill stanna upp och vila i en offentlig miljö men som inte passar in i bilden av den ”rätta” användaren av stadens rum.
Staden har historiskt utformats för den effektiva, pendlande och ofta manliga kroppen. Den som rör sig långsamt, leker, tar omvägar eller stannar upp blir ett problem.
Ur ett feministiskt och ekologiskt perspektiv är detta ingen slump. Staden har historiskt utformats för den effektiva, pendlande och ofta manliga kroppen. Den som rör sig långsamt, leker, tar omvägar eller stannar upp blir ett problem. Skateboarding bryter mot de här normerna. Den kräver närvaro, kroppslig lyhördhet och omsorg om både platsen och andra människor. Sprickor i asfalten, lutningar och material blir kunskap inte hinder.
Samtidigt ser vi hur skateboardkulturen ibland exploateras, där skateboardåkare används i marknadsföringen av nya stadsdelar utan att lokala utövare får inflytande eller långsiktigt stöd. Lekfullheten blir dekor, inte en faktisk rättighet.
Det finns alternativ. Det finns exempel på tillfälliga, lågtröskliga lösningar där skateboardåkare och kommuner samarbetar för att omforma staden. Plaskdammar som vintertid blir till skateytor, parkeringshus som fylls med liv på kvällar och helger eller nedlagda butikslokaler som får en ny funktion. Dessa så kallade ”provotyper” är just det – provokativa prototyper som utforskar nya sätt att dela stadens resurser, utan att kräva stora investeringar.
Här finns en viktig lärdom för arkitekter, planerare och politiker: staden blir mer robust när den tillåts vara mångtydig, när samma plats kan användas på olika sätt av olika grupper över tid. När vi slutar designa bort det oförutsägbara och i stället ser lek, rörelse och experiment som en del av stadens liv kan vi ta ett steg närmare ett mer levande och inkluderande offentligt rum.
Skateboarding är varken bara en sport eller bara lek. Den är ett sätt att läsa och förstå staden, att göra motstånd mot överkontroll och att skapa gemenskap där den annars saknas. Frågan är därför inte om staden har plats för skateboardåkare, frågan är vems stad vi bygger och vilka kroppar vi anser förtjänar att ta plats i den.
David Gough är landskapsarkitekt LAR/MSA på Mareld.
Marco Adelfio är docent i Tillämpad stadsbyggnad vid Chalmers.
Nora Ulrikke Andersen är stadsvetare och skribent.
Katharina Sterner, är generalsekreterare för Sveriges skateboardförbund.
