”Sluta använda 35-plattan som standard!”

Ska samhället på riktigt ställa om för att vi ska ha någon som helst chans att uppnå klimatmålen, måste vi se små förändringar som snabbt ger en stor effekt. Det finns vissa enkla beslut som kan göra skillnad, för att uppnå klimatmålen, bemöta gestaltad livsmiljö och bidra till en kulturell förändring i hur vi förhåller oss till material. Ett sådant är att sluta använda 35-plattan som en standard för stadens golv! 

Länge har betongplattan i formatet 350×350 millimeter manglats ut i våra städer och blivit en ikon för det svenska stadsgolvet. Städer har med den i sina tekniska handböcker, byggvaruhus och leverantörer massproducerar den och pressar sina marginaler, entreprenörer sätter så låga priser som möjligt i att anlägga den för att vinna anbud. Ja, vi är många i samhället som agerar i en konsensus kring denna, och det är nästan likt guld ett värde att förhålla sig till inom anläggning. 

Att vi har en produkt som är beprövad, till ett attraktivt pris och som många beställare vill nyttja är ju något fantastiskt. Det innebär att vi enkelt kan fatta beslut, med samtliga led i stadsbyggandet allierade, där vi säkerställer drift och underhåll, kostnader och en omsorg på platserna vi ritar. Att skapa konsensus är fantastiskt, och en kulturell nyckel till att lyckas med en snabb och hållbar omställning av samhället.

Men något som började som en ambition om omsorg på våra gångbara ytor har idag fått en helt annan innebörd. Ett monotont ökenlandskap av betong sträcker sig över våra gator i en tid av brinnande klimatkris. Vi måste behålla vad betongplattan är, det vill säga en överenskommelse mellan olika aktörer, men formulera om den till en lokalt bruten granithäll. Det kommer att kräva att samtliga parter gör kompromisser, men endast små sådana, för att gemensamt åstadkomma en stor förändring. 

Att ersätta de svenska städernas golv med en lokal granithäll i fallande längder skulle innebära en rikare variation av visuellt uttryck, en vacker patina i ett material som tål stadens slitage och framför allt en värdering av den promenerande människans omgivning. Det innebär även en brytning av sten på ett sätt som kräver mindre energi och tar tillvara på mer av berget. Det innebär en stor tillväxt av en lokal industri. Genom att vi då förhåller oss till 350 millimetersbredden kan vi enkelt fortsätta att bygga vidare på de beläggningar, brunnar och andra utrustningsstandarder som finns i gatan idag.  

Detta innebär inte att vi måste riva och göra om, det här är bara en uppmaning till att ändra en liten del i vårt arbete som potentiellt kan göra stor skillnad. Vi måste även vara överens om att alla befintliga plattor ska återbrukas, dels på plats men även på andra platser. Det kräver en större förändring i hur vi anger mängd och beskriver, men även att beställare och leverantörer förändrar sin logistik och sina lager. 

Hur skapar vi då det här standardformatet? Vi gör det nu genom att rita, prata och agera. Vi måste lyfta det, med allt vad 35-hällen innebär, för våra kunder och kollegor, och framför allt sätta det på papper. Jag vill särskilt rikta detta till personer inom beställarorganisationer, era verksamheter står inför den största förändringen, och det berör det ekonomiska perspektivet. 

En högre investeringskostnad krävs i detta fall, men vad vi får är ett samhälle där vi värderar lokalt arbete och resurser, gedigna material som åldras värdigt och ett gaturum som värderar fotgängaren över andra trafikslag. Gör vi detta nu har vi kanske en dag ett till element likt tegel-, gat- och kantstenar som är en faktiskt byggsten i standardformat som vi kan återbruka i kommande sekler. 

Nima Karimzadeh är landskapsarkitekt LAR/MSA.