”Skruva ner oförsonligheten om gammalt och nytt”
Det behövs en konstruktiv dialog om att bevara och förnya bebyggelsen. Det är dags att skruva ner den rådande oförsonligheten.
Le Corbusiers tävlingsförslag 1933. Att bygga sin egen megastruktur där centrala Stockholm stått. Svastika på Södermalm, slottet, stadshuset och några kyrkor sparades.
I skuggan av världshändelserna har kulturkriget mellan att bevara och förnya fortsatt i Sverige. I botten finns helt olika värderingar. Somliga, som jag, ser äldre miljöer som viktiga att ta vara på, andra att konstnärlig frihet, gärna utmanande sådan, ska ställas främst. En konstruktiv dialog skulle kunna leda framåt, men oförsonligheten regerar.
Det finns en historik. Ödesåret 1933 tog nazisterna makten i Tyskland. Mänsklighetens värsta förbrytelse med judeförföljelser och folkmord inleddes. Nazisterna förbjöd Bauhaus. Det uppstod en haloeffekt, att såna som var emot det nya nog kunde vara nazisympatisörer. Egentligen jättekonstigt! Självaste Le Corbusier samarbetade med Vichyregimen och fick behålla sin status som modernistisk pionjär.
Efter kriget tog en extrem form av stadsförnyelse över i Sverige. Stadskärnorna skulle rivas. Underhåll och modernisering förbjudas. Sverige, oskadat av kriget, rev självt sina stadskärnor.
De flesta som var emot blev som förlamade. Några klarade av att vara emot utan att bli utstötta. För mig blev kontakten med professor Göran Lindahl på KKH livsavgörande. Han menade att man skulle se hela bebyggelsen och ta vara på den. Att spara enstaka byggnader räckte inte alls. Det behövdes användningsplanering i stället för att döma ut allt befintligt, riva det och sen börja fundera på vad man ska bygga.
Almstriden 1971 manifesterade det folkliga motståndet mot rivningarna. Aktivisterna fick brett stöd från alla samhällsklasser och vann! Planverkets GD Lennart Holm bytte fot och kungjorde att vegetationselementen ifråga borde få stå kvar.
Almstriden 1971 manifesterade det folkliga motståndet mot rivningarna. Aktivisterna fick brett stöd från alla samhällsklasser och vann! Planverkets GD Lennart Holm bytte fot och kungjorde att vegetationselementen ifråga borde få stå kvar. (S) flyttade rivningsförespråkaren Hjalmar Mehr snett upp åt vänster. Han blev landshövding.
1975 fullföljde Europarådet och NGO-organisationen Europa Nostra det treåriga projektet Europeiska Byggnadsvårdsåret. Den drivande kraften var brittiske höjdaren Duncan Sandys. Winston Churchills svärson. Sårad för livet i strid mot nazismen. Efter kriget aktiv för att avveckla kolonierna och bygga upp hela Europa. Han kunde inte brunsmetas. Alla länder inklusive Vatikanen kom med.
Slutmötet genomfördes på ministernivå. Där stadfästes Amsterdamdeklarationen som förespråkar varsamhet med den byggda miljön. Det blev starten på en ny epok. Att behålla den befintliga bebyggelsen fick plats i den svenska byggnadslagstiftningen!
Svenska Byggnadsvårdsföreningen startades. Medlemmarna har jobbat oförtrutet för att ta vara på egna hus och påverka samhällsklimatet att ta vara på landets bebyggelse.
Men nu femtio år senare skolas de svenska arkitekterna fortfarande i att bygga nytt och utmanande. Fortfarande är de folkliga motståndsrörelserna emot.
Arkitekturupproret är bra på att visa misslyckade nybyggen: De visar exempel på sånt de uppskattar. Men att som en företrädare hävda att allt som byggs nytt ska se gammalt ut är inte lösningen. Regeringens ”lösning”, att ta bort bygglovkrav och viktiga funktions- och utformningskrav är enligt min uppfattning helt huvudlös.
Lösningen är att skruva ner på oförsonligheten, sitta ner över en kopp kaffe eller en öl, lära känna varann, kanske gräla och till slut försöka hitta en förhoppningsvis gyllene medelväg.
Måns Hagberg är arkitekt SAR/MSA.
