”Så här skulle Nobelcentret kunna se ut”

Nya Nobelcentret har väckt mycket diskussion. Det har handlat om själva förslaget men också om annat som länge har grott och nu kommit upp till ytan, vilket är väldigt positivt.

Problemen med stadsplaneringen har diskuterats och jag håller med. En av orsakerna till att Sverige ligger efter sina grannar är det begränsande plansystemet som hämmar den arkitektoniska kreativiteten.

Det har även diskuterats varför allmänheten alltid ska hacka på modern arkitektur eller att den är obildad och därför inte förstår bra arkitektur. Befängt, tycker jag. Skönhet är något som känns. Den upplevs inte med hjärnan utan med hjärtat och kan därför inte förklaras logiskt. Ingen behöver förklara för dig att en solnedgång är vacker, du känner det. På samma sätt kan ingen motivera för dig att något är vackert när du inte tycker det. Allmänhetens kritik ska tas på största allvar och det är först när man accepterar den som man kan förändra den.

Även användningen av AI har aktualiserats när många har tagit fram egna förslag. Ofta har allvaret tonats ner med hänvisning till att de inte är arkitekter. Men att en arkitekt själv presenterar ett AI-förslag har jag svårt att förstå. AI är ett verktyg, likt datorer, som arkitekter kan använda sig av. Det krävs alltid en arkitekt för att analysera platsen och projektets förutsättningar för att tolka dessa i en form. Verktygen kan sedan underlätta presentationen.

När det gäller själva förslaget har det kastats både ris och ros, men mest ris. Jag försöker hålla mig ifrån åsikter om andras arbete, men kan inte förneka att förslaget är under förväntan. Nobelcenter som symbol och platsen i sig förtjänar mycket mer. Förslaget väcker få känslor och tillför inget till platsen. kanske beror det på att David inte har gått från vikingabåten till slussen med kompisarna efter en kryssningshelg. Han kanske inte har tittat på Stadsgården promenerandes längst skeppsbron. Han kanske aldrig stått i en takbar och sett den fantastiska solnedgången med stadshuset i bakgrunden. 

Jag skulle kunna skriva spaltvis om min frustration, men pekar man på ett problem behöver man också presentera en lösning. Så medan jag följde debatten tänkte jag: då får vi väl visa hur det skulle kunna se ut.

Läget bjuder på utsikter men är också ett tillfälle att visa upp sig. På ett fundament förankrat i stadens historia står en skulptur som hela världen betraktar minst en gång om året. Mitt förslag Explosiv Transcendens utgår från en mittpunkt och sprider ut sig för att möta staden. Den organiska formen omvandlas till logiska kuber, en representation av omvandlingen från det mänskligt mjuka till hård teknik.

Hon tittar ut mot Skeppsholmen i nordost samtidigt som hon möter flödet från gamla stan i nordväst via ”aftonspegeln”. Hon har även ett ansikte vänd mot glashuset och det lilla torget. För att inte täcka utsikten hukar hon sig ned mot Stadsgårdsleden där hon tar emot bilisterna. Entréerna ligger i halsen under de utsträckta fönstren och markeras av stora glaspartier som skyddar mot nederbörd.

Hon står stolt på det bastanta tegel-fundamentet som är uppdelat i två våningar och lämpat för att inhysas med handel och kaféverksamhet. Den övre våningen skapar en gatunivå som möjliggör nya flöden via en ramp som slingrar sig upp över Stadsgårdsleden till Katarinavägen för att ta emot gående som vill ner direkt till vattnet. Fundamentet är publikt och kopplat till vardagslivet, medan skulpturen även kan hysa mer sofistikerade sammanställningar. 

Nobel ger Stockholm en möjlighet att uppföra ett modernt landmärke. Det är ett tillfälle som inte bör missas.

Hanif Pourghazian är arkitekt SAR/MSA och grundare av Kontrast arkitekter.