REPLIK: ”Svenska arkitekter, sluta be om ursäkt för er existens”
Johan Sundberg skriver slutreplik efter Rickard Starks replik på hans inlägg om Nobel Center i Stockholm.
Det är talande att Rickard Stark, uppenbart triggad, missar 75 procent av min text. Medan jag diskuterar Sveriges oförmåga att samlas kring gemensamma byggprojekt, reducerar han debatten till att angripa min demokratisyn. Det vilda slagsmål som utbrutit i kommentarsfälten till mitt debattinlägg bevisar att demokratin är högst levande. Och att vår konsensuskultur är så stark att jag nu med säkerhet kan säga: huset kommer aldrig bli byggt.
Det är talande att så fort en byggnad har räta former kommer pöbeln med högafflarna. Denna förbannade “modernism”. Vad menar de ens? Är det 40-talets känsliga nyrealism eller senmodernismens skulpturala brutalism? I själva verket är Chipperfields förslag, med sina historiska referenser och materialitet, tydligt postmodernt. Precis som allt vi bygger idag. Även en kal vägg kan vara en form av utsmyckning.
När jag efterlyser ”rågbröd” i stället för ”smågodis” handlar det inte om förakt för människors smak, utan om byggnadens näringsvärde. Jag talar om tektonik, materialens åldrande, ljusföring och hållbarhet. Det är kvaliteter som kräver expertkunskap för att säkra. När diskussionen sedan reducerats till att handla om vem som kan generera den mysigaste bilden i Midjourney, då har vi lämnat arkitekturkritik och gått över till ren komik.
Nobelcentret har trots allt manglats i åratal. Beställare, stadsbyggnadskontor och politiker vill bygga. Att lyssna på medborgarna är en självklarhet, men demokrati är inte samma sak som att ängsligt undvika allt med tuggmotstånd. Stockholms verkliga styrka ligger i det kärva; i klipporna, skorstenarna, asfalten och stenen – en materialitet vars motstånd skapar en djupare klangbotten. Det är inte elitism att önska sig en djupare mening än fönsterspröjs och hörnmotiv.
Ibland verkar den svenska arkitektkåren mest upptagen av att be om ursäkt för sin existens.
Det är i och för sig klädsamt med en viss ödmjukhet inför den stora världen. Men ibland verkar den svenska arkitektkåren mest upptagen av att be om ursäkt för sin existens. Rickard Starks text är nästan som ett rop på hjälp. ”Den lilla legitimitet vi har kvar”. Ryck upp er svenska arkitekter! Hur kontextuella är Skuespilhuset i Köpenhamn, Nationalgalleriet i Oslo eller något av de 50-tal motsvarande byggnader som våra nordiska kollegor producerat de senaste 15 åren? Vi har inte lyckats enas om att bygga en enda och det lär inte ske nu heller.
Johan Sundberg är arkitekt.
