REPLIK: ”Se Fixfabriken som det goda exempel det är”

Anna Reuter Metelius har delvis rätt i sin kritik vad gäller samhällets inställning till rivningar som förutsättning för stadsutveckling. Men frågan hamnar snett gällande Fixfabriken eftersom detaljplanen till stora delar är ett bevarandeprojekt. Detta verkar både Schmalensee i sin replik och Reuter Metelius i sin debattartikel ha missat eller valt att bortse ifrån. Om juryn pratat med oss arkitekter från början hade debattartikeln förmodligen aldrig blivit av.

Planpriset har under senare år tenderat att tappa relevans efter att under lång tid prisat viktiga, men ändå svårtillgängliga, strategiska dokument eller stadsbyggnadsvisioner som alltför sällan lämnar ritbordet. Alla som arbetar med stadsplanering vet hur svårt det är att få till det på slutet i mötet med verkligheten. Det är bara att titta på närmaste nybyggnadsområde för att förstå att vision och slutresultat sällan går hand i hand. Därför är det positivt att planprisjuryn nu väljer att fokusera på det faktiska resultatet av planarbetet och lyfter såväl Fixfabriken som Varvstaden som goda exempel.

Nuvarande jurymotivering för Fixfabriken utgår i allt väsentligt från den södra delen av området med fyra utpräglade bostadskvarter och en skola/äldreboende. Att rivning skulle varit okontroversiellt som Schmalensee gör gällande stämmer inte. I stället visar det till hälften sparade Fix-kontoret på den kompromiss som till slut blev resultatet av en dragkamp mellan byggaktörer och Göteborg stad. Här kunde staden mycket väl ha stått på sig ytterligare, men frågan om bevarande, såväl materiellt som kulturhistoriskt, fanns tydligt på dagordningen redan 2016. 

Motiveringens fokus på den södra delen beror sannolikt på att prisnominering gjordes så fort den första etappen var färdigställd. Tonvikten på den södra delen av planen missar hur den större norra delen av detaljplanen, trots en mer komplex situation med industribuller, markföroreningar och farligt gods, till stora delar är en detaljplan som säkerställer bevarande. Här revs endast bussgaraget som vare sig inte ansågs ha kulturhistoriska värden och det var inte heller samhällsekonomiskt motiverat att ha kvar enplansbyggnaden med markföroreningar. I övrigt bevarades i stort sett alla byggnader i norr och utöver sex nya urbana blandkvarter innebar detaljplanen konkret: 

• GS-hallen och Värmecentralen bevaras och får skydd mot förvanskning (cirka 3500 kvm lokalyta och bostäder). 
• Ett nytt torg skapas i anslutning till Värmecentralen, som även innebär att byggnaden återställs till ursprungligt utseende (efter att delvis varit motfyllt under 50-år). 
• Ett nytt torg i anslutning till bevarade GS-hallen skapas vars lokaler ska fyllas med delvis nytt innehåll som komplement till befintlig idrottshall, dans och replokaler. 
• ”Garaget” bevaras och får skydd i planen.
• BK Sandarnas klubbstuga som är en rest från gamla nödbostäder bevaras men flyttades inom området.

Fixfabrikens plan innebär att vi förtätar med nya bostadskvarter i en tydlig kvarterstruktur i en mycket reglerad detaljplan. Efter ett decennium av flexibla detaljplaner som gett byggda miljöer av låg kvalitet så visar Fixfabriken att en hårt reglerad detaljplan ger ett bättre slutresultat. 

Det finns anledning att kritisera projektet, men inte av de skäl som framställs av Reuter Metelius eller som försvaras av Schmalensee. Exempelvis fullföljde inte staden idén om att markanvisa till flera olika byggherrar inom respektive kvarter utan i stället såldes marken till högstbjudande. Samtidigt gjorde staden mer rätt än vad som är brukligt genom att ställa krav och förädla marken före försäljning med miljardintäkter till skattebetalarna. Vi hoppas att man ser detta som det goda exemplet som det är och inspireras till fler förtätningsprojekt där staden ritar färdigt detaljplanen före markförsäljning och därmed säkrar både kvalitet, bevarande och samhällsekonomi i projekten.

Martin Nordahl och Rickard Stark är arkitekter på Okidoki och ansvariga arkitekter för Fixfabrikens norra del.