REPLIK: ”Problemet är att urspungsarkitekten ofta byts ut”

Robin Rushdi Al-Sálehi anser att arkitekter borde ta sig ut i verkligheten och följa upp sina egna projekt. Vi instämmer helt i detta. I uppföljning och utvärdering av hur den byggda miljön tas emot, finns chanser till såväl utveckling av den egna praktiken som av kunskapsfältet i stort kring hur arkitektur och människa samspelar.

Med vår egen praktik som illustration, har vi fått med oss ovärderliga insikter och erfarenheter från uppföljningar av projekt. 2016 flyttade de första boende in i kvarteret Rosteriet i Liljeholmen i Stockholm – ett kvarter vi då hade ritat från första skiss till slutprojektering. Vi hade sett projektet gå från initiala visioner och ambitioner till att realiseras och bli till livsmiljöer. När vårt uppdrag som arkitekter egentligen var klart, hade en nyfikenhet väckts. Vad var det för miljöer som skapats? Hur skulle bostäderna upplevas? Kunde utemiljön tillföra något till livet i huset? På eget initiativ dröjde vi oss kvar för att granska vårt eget arbete. Vi följde upp med intervjuer och dokumenterade hur livet tedde sig efter inflytt i människors hem. För att följa processen från ritning till bostad, flyttade vi in i en av lägenheterna för att själva sätta kvaliteterna på prov. 

Från uppföljningen av Rosteriet har vi fått med oss en rad insikter som därefter absorberats in i vårt arbete och utvecklat oss som kontor. Insikter som lett till såväl bättre bostadsprojekt som egeninitierade innovationsprojekt med möjlighet att bidra till arkitekturpraktiken i stort.

Så ja, vi tycker också att arkitekter oftare borde utvärdera sina egna projekt. Däremot tror vi inte att problemet ligger i ett ointresse eller icke-engagemang från arkitekter. Vi ser snarare att det stora hindret i vägen är, för att parafrasera Robin Rushdi Al-Sálehi, att arkitekten förvisso är med vid skapelsen, men numera sällan får vara med vid vare sig födelsen eller livet.

Idag har det blivit allt vanligare att ursprungsarkitekten, som ansvarat för visionerna och inlevelsen i brukarens perspektiv, byts ut mitt i projektet. Då bryts också viktiga ansvars- och kunskapskedjor. Det arkitektkontor eller projekteringsföretag som i konkurrensutsättning har tagit över en bygghandling kommer att ta ett tekniskt ansvar för slutprojekteringen, inte för att ro i hamn projektets visioner och sedan utvärdera det faktiska utfallet när arkitekturen brukas och befolkas. 

Vi vet att fastighetsbranschen ofrånkomligen måste ställa om till ett mycket mer långsiktigt perspektiv. Det som är byggt och byggs måste hålla länge, som fastighet och som livsmiljö. För att vi ska nå en utveckling där husen är gedigna, med material och utförande som står sig och som människor kan använda över tid även vid ändrade behov, behövs uppföljning och utvärdering. Och här tror vi att den viktiga nyckeln ligger i långvariga samarbeten snarare än de utbytbara stafettpinnarna. 

Utan långsiktighet fattas oftast tillfälle till de fördjupade insikterna och lösningarna. Problemet blir inte bara att vi som arkitekter förlorar chansen att bli vassare och mer angelägna som profession. De vinstoptimerade stafettprojekteringarna kan paradoxalt nog också bli en dålig affär för en byggherre som i en bruten kedja förlorar viktiga erfarenheter om vilka ambitioner och satsningar som faktiskt gett lön för mödan. Och framför allt: Det är en riktigt dålig affär för samhället ekonomiskt, socialt och miljömässigt om vi inte har möjlighet att lära oss vad som är våra misstag och vad som är framgångarna.