REPLIK: ”Miljöprogram 1.0 – Ja, tack!”
Varför låta branschens historiska fadäser stå i vägen för utvecklingen?, skriver Carl Edvall Nicevski som svar på Lars Söderströms inlägg ”Miljonprogrammet 2.0? – Nej, tack”.
Lars Söderström på Team arkitektur konstaterar i sin replik på min debattartikel om behovet av ett mer ändamålsenligt bostadsbyggande att det inte är önskvärt med ett “Miljonprogram 2.0”. Jag kan bara hålla med. Jag sympatiserar med Lars ställningstagande, inte minst med tanke på att han själv har kunnat följa resan från tillkomsten av miljonprogrammets förorter fram till dagens nedslående status för många av dessa bostadsområden.
När det kommer till hans slutsatser gällande kopplingen mellan 60- och 70-talens stadsplanering (läs: 8-våningshus på en åker) och industriella betonganvändning och det jag argumenterar för i min text har jag svårare att hänga med. Han skriver exempelvis: “Vokabulär och resonemang är gamla bekanta”, och så vidare. Menar Lars att all industrialisering och rationalisering av bostadsbyggandet måste leda till trista lösningar och storskalig, identitetslös stadsplanering?
Det jag talar om är i stället ett uppdaterat och cirkulärt arkitektoniskt träbyggande med minskad materialanvändning och återbruk av hela byggdelar i stället för rivning. Jag förstår att orden ”industriellt och typologiserat byggande av flerbostadshus” är stigmatiserade som följd av miljonprogrammets brister och fortfarande 60 år senare framkallar rysningar hos delar av arkitektkåren. Men varför låta branschens historiska fadäser stå i vägen för utvecklingen av ett kostnadsbesparande och miljömässigt hållbart bostadsbyggande?
Det är helt enkelt inte försvarbart att tillåta att byggsektorn fortsätter i gamla hjulspår och förblir en av landets största utsläppare av klimatgaser och landets näst största producent av avfall.
Det är helt enkelt inte försvarbart att tillåta att byggsektorn fortsätter i gamla hjulspår och förblir en av landets största utsläppare av klimatgaser och landets näst största producent av avfall.
Jag är övertygad om vi arkitekter har lärt oss en hel del av den tidigare generationens misslyckanden, inte minst vad gäller stadsbyggandets sociala effekter. Till exempel att bebyggelsemässig variation och småskalighet kompletterat av en viss andel privata platser med personlig tillhörighet är en viktig aspekt av allt stadsbyggande, oavsett husens produktionsmetoder och arkitektur.
Dagens byggbransch klarar inte av att förse samhället med bra och prisvärda bostäder oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur. De flesta unga i dag kan tyvärr bara drömma om att ha råd med en egen bostad. Vi omger oss dagligen med väldesignade, hållbara och prisvärda produkter, varför skulle inte ett typologiserat återbrukbart flerbostadshus kunna vara en av dem? Det kräver bara att samhället lär sig av tidigare misstag och att vi arkitekter gör vårt jobb och förmår skapa nya visioner om ett bättre bostadsbyggande.
Det låter väl som något som är värt att investera i?
Carl Edvall Nicevski är arkitekt SAR/MSA på Prefab design system.
