REPLIK: ”Miljon­programmet 2.0? Nej, tack!”

Vi har bostadsbrist i Sverige, visserligen inte generellt men faktiskt betydande sådan på sina håll där efterfrågan är stor.

Vi behöver inte minst billiga och kvalitativa nya bostäder som är tillgängliga för yngre människor med låga inkomster.

Med detta konstaterande som bakgrund pekar artikelförfattaren, som är arkitekt inom Prefab Design System Stockholm AB, ut en färdriktning som ska lösa problemet.

Jag citerar: ”Byggbranschen behöver snarast anpassa sig till realiteterna på bostadsmarknaden och utan fördröjning ställa om till ett mer industriellt, modulärt och typologiserat byggande för att tillgodose hela samhällets bostadsbehov.”  På andra ställen i artikeln talas om ”rationell arkitektonisk industrialisering” och ”Northvoltsatsning inom bostadsbyggandet”.

Att artikelförfattaren propagerar för prefab, storskalighet och ”rationell arkitektonisk industrialisering” verkar följdriktigt utifrån hans yrkesverksamhet, men är det den vägen vi ska gå?

Detta är inget nytt, Sverige har prövat förr. Vokabulär och resonemang är gamla bekanta för oss som var med för femtio år sen, då en miljon bostäder skulle byggas på tio år enligt samma filosofi.

Resultatet av att ensidigt prioritera industrialisering och rationalisering inom bostadsbyggandet är allom bekant.

Man fick bukt med bostadsbristen och många lägenheter blev visserligen ganska välplanerade för typfamiljen, men boendemiljön som helhet blev ofta erbarmlig. Inlevelse i kontexten – hänsyn till platsens förutsättningar, grannskapsgestaltning, arkitektonisk omsorg om helhet och detaljer, variation mm hanns inte med och kom på skam. Detta ledde till anonymitet – enformighet –tristess – vantrivsel – segregation – sociala problem, fram till dagens situation med otrygghet, skadegörelse och kriminalitet. Brännmärket ”Utsatt område” avskräcker ur alla synvinklar såväl mänskligt som samhällsekonomiskt.

Miljonprogrammet en gång till? Nej tack!

Lars Söderström är arkitekt SAR/MSA.