REPLIK: ”Att skapa variation och mångfald i leklandskapet är svaret”
Carin Dahlberg skriver slutreplik på Adina Forsbergs replik angående utemiljöer för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
”Problemet är inte att arkitekter inte vet om att problemet finns, problemet är att de inte vet vad de ska göra.” Så skriver Adina Forsberg i en replik på min debattartikel om behovet av att anpassa lekplatser för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, oftast förkortat till NPF.
Syftet med min debattartikel var att ge en bild av hur barn med NPF kan fungera och att trycka på vikten av varierande lekplatser för att på ett bättre sätt inkludera dessa barn. Jag skulle aldrig påstå att folk är ”dumma i huvudet” men jag är helt säker på att förståelsen för hur vardagen kan se ut för barn med NPF är bristfällig. Diagnoserna har fått alltmer uppmärksamhet och viljan att förstå finns men den bild som förmedlas är ofta, i min syn, förskönad. Till exempel att diagnoserna kan vara en superkraft.
Jag vill nyansera detta och prata om de barn som har lite till inget konsekvenstänk och där de bristande sociala och kommunikativa förmågorna gör vardagen utmanade på alla plan. Jag vill påminna om att det rör sig om ett funktionshinder som är starkt associerad med psykisk ohälsa och depression. Där en mycket stor andel av föräldrar som blir sjukskrivna i långa perioder på grund av det utmanade föräldraskapet.
Det är enligt mig problematiskt att naturbaserade lekplatser, lekotoper, allt för slentrianmässigt framhålls som de mest optimala lekplatserna.
Att det därför finns lekplatser som är anpassade för oss med funkisbarn är helt ovärderligt. Kanske var jag som Adina utryckte sig – något mesig i mitt ordval. Låt mig därför vara tydligare nu. Det är enligt mig problematiskt att naturbaserade lekplatser, lekotoper, allt för slentrianmässigt framhålls som de mest optimala lekplatserna. Det problematiska är inte att de byggs men problemet uppstår om det är den enda typ av lekplats som ”tillåts”. Det finns delar inom dessa lekplatser som kan försvåra utomhusvistelsen för barn med särskilt grava NPF-diagnoser – där det i många fall krävs motoriskt enkla lekutrustningar, färgstarka element och en allmän tydlighet som kan vara svår att uppnå med endast naturmaterial.
Det absolut viktigaste att komma ihåg är detta: Svårigheterna är aldrig detsamma och barnen har helt olika förutsättningar. Att fastna i en viss typ av lekplatsutformning blir därför vanskligt. Det viktigaste är att vi strävar efter att skapa en mångfald bland våra lekplatser med olika grader av utmaning i motorik, fri lek och tydlighet i sin struktur.
Och jag vidhåller: Det bästa man kan göra för oss funkisföräldrar och våra barn är att säkerställa att det finns lekplatser som är inhägnade. En ytterst konkret åtgärd.
Carin Dahlberg är landskapsarkitekt LAR/MSA.
