”Renägande samer har unik kunskap om landskapet”

Hur kan ni som landskapsarkitekter förbättra förutsättningarna för den samiska rennäringen? Det var frågan jag ställdes inför den första dagen på min studiokurs (ledd av Uhre) på utbytesterminen vid Uit i Tromsø. Jag studerar vanligtvis på landskapsarkitektutbildningen i Uppsala och har under mina tre första år inte stött på problematiken kring markanvändningskonflikter i Sàpmi.

Redan några dagar in på terminen i Nordnorge förstod jag att detta är en kokande gryta av konflikter som jag i södra Sverige har lyckats hålla på armlängds avstånd. Vi fick under terminen besöka renskötare på deras vinterbetesmark, bjuda in dem till kartsamtal i klassrummet och diskutera våra projekt med dem under delredovisningar. Deras generositet gav oss en unik termin och jag fick flera viktiga insikter. 

I Sverige utgörs närmare halva landets yta av renbetesmark. De överlappar med riksintressen som turism, skogsbruk, vägar och den gröna omställningen. Vid kursens start hade jag svårt att se vad min roll i dessa frågor skulle vara. En insikt jag fått är att landskapsarkitektens kompetens när det kommer till tvärvetenskapliga, storskaliga landskapsanalyser är värdefull.

Men för att vi ska kunna väga olika intressen mot varandra krävs kunskap och förståelse för samisk kultur, historia och rennäringens förutsättningar. Även landskapsarkitektens förmåga att hitta mångfacetterade designlösningar på platser där problem klustrar sig, i kombination med förmågan att designa med aspekten tid, tror jag är användbart i dessa fall. Rennäringen präglas av timing och anpassning till årstider. Många landskapsarkitekter arbetar med projekt runt om i hela landet och vi behöver vara redo att axla dessa utmaningar med relevant kunskap i bagaget. 

Den svenska byråkratins stela sätt att använda kartor rymmer inte rennäringens dynamiska arbetssätt. En annan insikt jag fått är att kritisk kartografi kan användas för att utmana vår idé av vad en karta är och hur en demokratisk landskapsanalys går till. Detta blev mitt terminsprojekt som jag gjorde i Tromsø. En karta är aldrig objektiv. Det är kartritaren som styr över vad som ritas in, vilket påverkar människors beteende som i sig påverkar rennäringen. 

En karta med vandringsleder använder du för att planera din rutt och rastplatser blir målpunkter. Tillsammans med min studiekamrat Frida Bjerg Poulsen, och med handledning av renägaren Johan Isak Turi Oskal, gjorde jag säsongsbaserade turistkartor som alternativ till vanliga naturkartor. Målet var att guida turister till var det lämpar sig bäst att befinna sig när och tydligt informera om hur deras närvaro påverkar rennäringen. Vi såg en potential i att arbeta med säsongsdynamiken som finns i både rennäringen och turismen samt att med hjälp av kartorna sprida kunskap. 

Renägande samer har under århundraden byggt upp en kunskapsbas om landskapet. Den är uppbyggd utifrån andra ramar än den västerländska forskarvärlden och riskerar att inte få utrymme inom den svenska byråkratins arbetssätt. Detta kan bidra till dialogtrötthet bland samer. Om vi vågar vara kreativa i analysen, ifrågasätta våra vanor och inspireras av nya sätt att inhämta kunskap kan processen bli mer inkluderande. 

Under terminens gång hade vi ett samarbete med renskötarna som liknade relationen mellan beställaren och konsulten. Kommer jag någonsin ha renskötare som beställare igen? Antagligen inte. Men jag hoppas få möjlighet att delta i projekt där renskötarnas perspektiv får utrymme att komma till sin fulla rätt. 

Klara Andén är landskapsarkitektstuderande vid SLU.