“Rädda Klarabergsviadukten!”
Det ligger en hund begraven när Stockholms stad med trygghet som argument föreslår att riva nästan halva Klarabergsviadukten över Vasagatan i planen för Centralstaden.
Debattören kritiserar planen för Centralstaden i Stockholm (på samråd till och med 9 juni) och förslaget att delvis riva Klarabergsviadukten.
Stockholms stad föreslår som bekant rivandet av nästan halva Klarabergsviadukten över Vasagatan. Den 31 meter breda vägbron ska bli drygt 20 meter bred – en minskning med 35 procent.
Ett argument som framförs i planbeskrivningen för rivning: dagens vägbro måste krympas helt enkelt för att den är överdimensionerad. Det argumentet förstår jag inte alls. Den breda och pampiga, boulevardmässiga Klarabergsviadukten utgör förstås även utan alla bilar en tillgång i stadslandskapet: mer en upplyft-utsiktsplattform-och-platsbildning-på-ben än del i en stor och hektisk trafikapparat. Tänk Karlsbron i Prag eller Parc Güell i Barcelona.
Ett annat argument i planbeskrivningen för rivning: många stockholmare känner sig ”otrygga” när de passerar under viadukten till fots. Okej, jag fattar: smalare vägbro producerar mindre upplevd otrygghet – enkel aritmetik.
Ironiskt nog skapar planens författare samtidigt helt nya otrygghets- och ordningsproblemzoner uppe i överdäckningens kontorsbebyggelse, vars trånga “gränder” och “platsbildningar” nattetid knappast kommer att genomströmmas av trygghetsskapande bil- och busstrafik (medan Vasagatan trafikeras dygnet runt), vilket innebär att den otrygghet som överdäckningens nybebyggelse skapar är mycket större (!) än all den otrygghet som planens författare påstår att en smalare vägbro kan trolla bort.
Räcker det förresten med 35 procent för att Vasagatan genast ska upplevas som mycket tryggare? Står ”trygghetsvinsten” i just detta fall – kanske 35 procent mindre olustkänslor? – i ett rimligt förhållande till kostnaden i kronor och ören för en såpass drastisk infrastrukturell intervention?
En textsökning av ‘trygg’ i planbeskrivningens PDF ger dryga 30-talet (!) träffar. Klart misstänkt.
En textsökning av ”trygg” i planbeskrivningens PDF ger dryga 30-talet (!) träffar. Klart misstänkt. ”The lady doth protest too much, methinks.” Om mer ”trygghet” verkligen varit en genuin bevekelsegrund i projektet hade man aldrig proppat överdäckningen full av nattetid kusliga ”gränder” och ”platsbildningar”.
Man vill även göra Centralens mäktiga väntsal större – och det ser förstås väldigt fint ut på bild med detta nytillskott i gatubilden, helt i glas, som en lykta i vinternatten eller nå’t. Men väntsalens tunnvalv måste inte alls förlängas på detta vis – i sin fulla höjd – på grund av nya bangårdsrelaterade kapacitetskrav.
Hm… Här ligger en hund begraven. Man hade nog prioriterat fullbordandet av den halvt aborterade satsningen på Spårväg City och förlängt spårvagnsspåren över viadukten åtminstone hela vägen fram till Centralen och Cityterminalen om (säger om) satsningen på infrastruktur varit allra viktigast för upphovspersonerna. Men – med risk att låta smått konspiratorisk – om de som står för fiolerna till varje pris vill undvika att från kontorshusprojektets alla framtida hyresinkomster behöva subtrahera utlägg för de kostbara förstärkningar av viaduktens betongkonstruktion som ny spårvagnstrafik över vägbron skulle kräva, då är man kanske benägen att se till att genast riva så mycket som möjligt av viadukten – så att man i framtiden aldrig kan pressas till att helt eller delvis finansiera en utbyggnad av Spårväg City.
Och i så fall: väntsalens glaspuckel, överdäckningens omotiverade ”gränder” och ”platsbildningar”, insisterandet på att en smalare vägbro vore ”tryggare” – allt detta är bara window dressing, publikfriande gimmicks avsedda att charma och förföra opinionsbildare och beslutsfattare.
Rädda Klarabergsviadukten!
Mikael Askergren är skribent.
