”Ombyggnadsplanerna gör mig bedrövad – vad fan är det som hänt?”

När jag blev medlem i SAR 1970 fanns fortfarande något som hette Arkitekternas Hedersregler. Det handlade om konkurrens, marknadsföring, arvoden och sådant, men där formulerades också något som kallades God arkitektsed; man skulle inte bete sig hur som helst i relation till sina kollegor.

Jag vet inte om jag har blivit en gnällig gubbjävel, som inte hänger med, eller om jag bara är onödigt, rentav löjligt känslig, men jag blev bedrövad när jag uppmärksammades på de nu aktuella ombyggnadsplanerna för Teknikens Hus i Luleå, som jag ritade på 1980-talet. Min fråga är: Vad anser arkitektkåren om detta. Är det numera OK?

I ett brev till Teknikens hus skrev jag följande:

Man kan hävda att Teknikens Hus är en märkesbyggnad, ett tecken för LTU, för den pedagogiska ambitionen att möta barnen, men också för Luleås strävan som turistmål och framtidsstad. Byggnaden är ett varumärke och sådana ska man som bekant förvalta varsamt.

Målsättningen för utformningen av byggnaden var att försöka skapa ett hus som talade till barnen. Det skulle erinra om deras första föreställning om hur ett hus ser ut och vad det kan vara. Det blev en förstorad stuga, ett rött trähus med överdrivet stora stugufönster och vita fönsteromfattningar. Så kunde ett barn rita ett hus, röda färgkritor och en färggrann entré. Ett divergerande centralt valv som förvrängde perspektivet, ett avigt men lustigt hus, som skulle vara lite barnsligt och lockande i en förhoppning om att svara mot nyfikenhet och upptäckarglädje.

Materialen vara givna. Träpanel, eftersom LTU forskar om träbyggnad i Skellefteå, färgen given; röd slamfärg, det är tradition och innebär det enklaste och billigaste underhållet. Plåt från Plannja, förstås, blått och gult.

Teknikens Hus tänktes också representera ett slags modern syn på byggnadsteknik, med träfasader, slamfärg och öppna installationer för enkelt och billigt underhåll. Att byggnader ska vårdas och underhållas var en självklar utgångspunkt, inte rivas och ersättas med nytt, som vore allt ett Ikea-kök. Till det hörde också de nu försvunna vindsnurrorna vid entrén. Det handlade om hållbart byggande och att signalera en annan framtid för ungarna.

Det skulle ha hedrat den ansvarige för den nu aktuella omdaningen – vem det nu är – om hen hade hört av sig till mig, byggnadens ursprunglige arkitekt, och lyssnat på hur det var tänkt, innan man gav sig på att förbättra Teknikens Hus design. Då hade jag sluppit att skriva det här.

På min tid kunde arkitekter, efter eget omdöme, rita själva och måla akvarell. Jag vill minnas att presentationsbilderna av Teknikens Hus den gången ville vara glada och lockande och himlen blå med vita moln. Det skulle vara kul. Kanske svävade där någon färgglad ballong eller rentav flög en komet. Nyfikenhet skulle manifesteras.

På den bild som arkitektfirmans AI-generator hittat på och som härom dagen visades i Norrbottenstidningarna vilar tunga ovädersmoln över en likblek byggnad. Är det dagen efter bomben?

Jag trodde att restaurerande arkitekter sedan länge hade slutat med smakförbättringar. Vad fan är det som hänt?

Mats Tormod är arkitekt emeritus.