Debatt

“Ni är väl inte riktiga arkitekter, eller?”

20 november 2019

Få verkar veta vad en planeringsarkitekt är, eller vad vi gör. Det är dags att ta steget ut ur periferin, konstaterar BTH-studenten Felix Holmbom.

Annons
Annons
Foto Istock

Utbildningen av planeringsarkitekter sker i Karlskrona.

Vi behöver bli fler som konkurrerar om platserna för att bli planeringsarkitekter. Det blev jag smärtsamt medveten om redan under min första termin på Blekinge tekniska högskola, då Sveriges Arkitekter Studenterna anordnade en halvårsträff i Göteborg. I mötet med arkitektstudenter från andra lärosäten fick jag återkommande frågor som ”Vad är det ni egentligen gör?” eller ”Ni blir väl inte riktiga arkitekter, eller?”. Redan där och då upplevde jag att vår funktion ifrågasattes. Jag och övriga BTH:are fick efter bästa förmåga och med varierande framgång informera våra framtida kollegor om vad vi ”egentligen” gör.

Förenklat handlar planeringsarkitektens roll om att väga allmänna och enskilda intressen i ett helhetsperspektiv som bland annat inkluderar ekonomiska, juridiska och funktionella aspekter såväl som ekologiska, sociala och estetiska. Utbildningen är tvärdisciplinär och överbryggar naturvetenskap, teknik och humaniora. Det går att hävda att den utgör en kombination av arkitektur, stadsplanering och kulturgeografi.

Vi planeringsarkitektstudenter befinner oss alltså i periferin, både geografiskt på grund av skolans lokalisering i en ofta bortglömd del av landet (förlåt, Blekinge) men också inom kåren.

Annons
Annons

Planeringsarkitektens primära uppgift är att skapa förutsättningar och sätta ramar för den fysiska planeringen. Rollen som samordnare av intressen i ofta komplexa projekt innebär att planeringsarkitekten måste ha fingertoppskänsla, vilja och intuition för att tillsammans med andra professioner nå ett gemensamt mål.

Statistik från Universitets- och Högskolerådet, UHR, visar att det totala antalet sökande till kandidatprogrammet i fysisk planering på BTH hösten 2019 var 342 personer, varav 92 hade programmet som sitt förstahandsval. Detta i jämförelse med till exempel arkitektutbildningen i Lund som hade ett totalt antal sökande på 2026 personer varav 554 utgjorde förstahandssökande. Bortsett från utbildningarna i inredningsarkitektur, som har andra antagningsmetoder och därför inte redovisas i statistiken, är siffrorna talande.

Vi planeringsarkitektstudenter befinner oss alltså i periferin, både geografiskt på grund av skolans lokalisering i en ofta bortglömd del av landet (förlåt, Blekinge) men också inom kåren. Planeringsarkitekter eller fysiska planerare omnämns många gånger sist i sammanhang där de olika grenarna inom kåren radas upp eller lyfts fram. De fyra arkitektgrenarna är uppenbarligen inte likställda och enligt antagningsstatistiken till arkitektutbildningarna är det arbete som planeringsarkitekter utför inte heller lika åtråvärt som de övriga disciplinernas.

Om fler hade sökt till programmet i fysisk planering hade det lett till högre konkurrens om platserna och högre intagningspoäng som följd. Förhoppningsvis skulle det på sikt gynna utbildningens kvalitet ytterligare och i förlängningen bidra till ännu högre kompetens inom yrkeskåren. I praktiken skulle det skapa bättre förutsättningar för god planering ute i landet.

Hur kan vi då belysa planeringsarkitektens roll och få fler att söka sig till den? Först och främst behöver det bli lättare att hitta till utbildningen. Fler med intresse för arkitektur och samhällsplanering behöver bli medvetna om utbildningen och yrkesrollen, dels känna till att utbildningen överhuvudtaget existerar men också vad den innehåller samt vad en examen leder till. Utöver traditionell marknadsföring behövs en rakare och mer välformulerad kommunikation för att planeringsarkitektens roll ska förtydligas.

En ytterligare åtgärd vore att omforma programmet så att den som ansöker även får sin master (120 högskolepoäng) inkluderad direkt vid antagningen till skillnad från idag då enbart kandidaten ingår (180 högskolepoäng). Programmet skulle då sammantaget utgöra 300 högskolepoäng à fem läsår, precis som de övriga arkitektutbildningarna.

Annons
Annons

Sist men inte minst, byt namn på utbildningen! Planeringsarkitekt 300 hp skulle garanterat locka fler drivna, kompetenta och framåtblickande studenter.

Felix Holmbom Studentledamot Sveriges Arkitekter BTH

5 kommentarer

Håller helt med Felix. I min uppfattning gör en slående majoritet också det. Som Pontus påpekat har namnbyte av programmet varit uppe förut. Man hade kunnat kalla det ”planeringsarkitektur”, ”arkitektur med inriktning fysisk planering” eller ”urbanplanering”. Detta har besvarats med att ”det är att sätta falska förväntningar på pogrammet och lura nya studenter”.

Det handlar inte om att skapa förhoppningar, snarare att förmedla vad programmet innebär – på begripliska.

Efter gymnasiet visste jag att jag ville bli planeringsarkitekt, men hittade inget program som passade mig. Jag sökte alltså aktivt efter utbildningen, men förstod inte att det var fysisk planering jag ville läsa. Tillslut snubblade jag över BTHs program av en slump, när jag började plugga en annan utbildning på skolan. Är inte det att lura studenter?

Anledningen till att utbildningen nämns sist i sammanhang runt studentkåren är för att det är den enda utbildningen som inte vill vara en del av just studentkåren. Plankan, som föreningen heter, är en helt egen ideell organisation som bara samarbetar med studentkåren. Alla andra utbildningsspecifika föreningarna är en del av studentkåren rent juridiskt. Att nämna alla som är en del av kåren före övriga känns, i alla fall för mig, som mycket rimligt.

Dock skulle planarkitektstudenterna vilja hade Blekinge Studentkår välkomnat er in i värmen som en del av studentkåren. Bara säg till. Kåren har försökt flera gånger redan utan gehör från en majoritet av studenterna vid utbildningen, men kommer förändringen från gräsrötterna kanske det lyckas bättre.

Även om medvetenheten om planeringsarkitekternas kompetens ökat i branschen så finns det en okunskap att arbeta vidare med. Tyvärr gäller det även inom arkitektkåren och våra potentiella arbetsgivare. Utan statistik i ryggen påstår jag att det inte är ovanligt vare sig bland privata arkitektföretag eller offentliga arbetsplatser att verksamhetsansvariga chefer inte känner till vad en planeringsarkitekt egentligen är utbildad för, eller skillnader mot andra samhällsplanerarutbildningar, som saknar samma specifika inriktning mot fysisk planering och gestaltning. Följden blir att tjänster som ”planarkitekt” tillsätts utifrån oklara kompetenskrav, med en stor spridning i kvaliteten hos yrkesverksamma som konsekvens.
Våra medlemmar missgynnas i konkurrens med andra på arbetsmarknaden och branschen går miste om kompetenta kollegor. En mångfald av bakgrund och kompetens är i grunden bra, men planeringsarkitekter missgynnas både som kollektiv och i individuell utveckling så länge arbetsgivare inte vet skillnad på en planeringsarkitekt med masterexamen och någon som läst en kandidat i samhällsplanering eller kulturgeografi.
Det talas högt om att råder arkitektbrist i landets kommuner. Men detta löses inte genom tillsättning av enstaka stadsarkitekter, utan kräver en bred kompetensbas med arkitekter på många tjänster. Här bör Sveriges Arkitekter inrikta sitt påverkansarbete för att höja medvetandegraden hos kommunerna om planeringsarkitekters kompetens och samtidigt verka för fler utbildningsplatser som motsvarar utbildningen på Blekinge Tekniska Högskola.

Snyggt Felix, delar din uppfattning att namnbyte och femårs program skulle gynna utbildningens tydlighet. Oroas av att SLU undersökt möjlighet att dela upp Landskapsarkitektprogramet till tre + två, kandidat/master intag.

Delar verkligen denna uppfattning. Många studenter lobbade för namnbyte och titelprogram mot döva öron. Hoppas det kan förändras i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel