”Medan grannarna bygger katedraler fastnar Stockholm i hat och motstånd”

Det finns en särskild sorts hemlängtan som drabbar en stockholmare i Köpenhamn. Inte till det Stockholm som är, utan till det som kunde ha varit. För medan våra grannländer manifesterar 2000-talets välstånd i katedraler för kultur och samvaro, har vi låst in oss i gallerior och showrooms vid Stureplan. 

Köpenhamns utveckling är en uppvisning i statskonst. Det senaste decenniets byggande manifesteras i ett nästan oräkneligt antal miljardprojekt ritade av en bred arkitektelit. Det nya Köpenhamn är inte bara byggnader; hela staden är full av generösa gester mot medborgarna. Ännu tydligare är metamorfosen i Oslo. Den lillebror vi brukade klappa på huvudet har vuxit ifrån oss. Med det nya Munchmuseet, Nationalmuseet och biblioteket Deichman har staden förvandlat oljepengar till offentliga vardagsrum. 

Ett lands vilja att skapa meningsfulla gemensamma rum handlar dock inte bara om arkitekterna. Man kan lika gärna se det som en måttstock på hela samhällets bildning i frågor som rör vår livsmiljö. I de danska hemmen finns designklassiker, i alla slags familjer. Instagram svämmar över av köpenhamnare som entusiastiskt gör reels om stadsbyggnadsfrågor. Berlingske Tidende har stående sidor med arkitekturdebatt.

I Stockholm lyser nybyggd märkesarkitektur bara med sin frånvaro. Det reflexmässiga hatet mot byggprojekten verkar däremot finnas hos nästan alla. Det har blivit en standard. Det enda projekt vi kan enas kring är stadens nödtorft. Vi bygger Slussen och Förbifarten – gigantiska trafikmaskiner, utdikningar som får samhället att fungera men aldrig att kännas. Om offentliga byggnader är en mätare på framtidstro lider Sverige av kronisk förstoppning.

Kanske är det spökena från Klara som fortfarande jagar oss. Rivningshysterin på 60-talet gav oss ett nationellt trauma som våra då mindre bemedlade grannländer slapp. Detta motstånd har förvridits till en konservatism där rädslan för att göra fel alltid trumfar viljan att göra nytt. Vi har blivit ett land som saknar bärande offentlig arkitektur, helt enkelt därför att vi tappat vår tro. Det är synd, för de moderna projekten i Köpenhamn och Oslo kan göra vem som helst övertygad om byggandets mening. Vem övertygas av Slussen?

Det är mot denna fond debatten om Nobelcentret måste förstås. När David Chipperfield nu presenterar en reducerad volym i trä och tegel, går kritiker som Mark Isitt i spetsen för en populistisk motståndsrörelse. Tonläget är bortom hysteriskt. De avfärdar det som ”bunkerarkitektur” och ropar efter ”skönhet”. Men vad de i själva verket efterfrågar är arkitektoniskt smågodis. De vill ha snabbt socker, festivitas. De vill ha marängsviss när platsen kräver rågbröd.

Det föreslagna projektet är sannerligen inte perfekt. Men det finns en djupare demokrati i Chipperfields avskalade approach. Genom att vägra klä ut byggnaden i historisk kostym visar den respekt för sin omgivning. Det är en estetik som litar på materialens egen tyngd snarare än på påklistrad dekor. Det är en återgång till det nordiska allvar som en gång gav oss Lewerentz och Nyberg, där skönheten fanns i konstruktionen, i teglets skrovlighet och timrets tyngd. Men framför allt är det ett projekt för Stockholm som faktiskt kan bli byggt. Det är finansierat. Ett av världens bästa arkitektkontor är inblandat. Marken finns. Det är tron på den moderna arkitekturen som saknas.

Sanningen är att vi behöver hundra nya offentliga byggnader till. Bibliotek med öppna rum och caféer, konstmuseer, badhus, operahus, som i Köpenhamn. Självklart inte som kulisser utan med det återhållsamma allvar som präglar Stockholms hamnar, fabriker och klippor. Det är från denna urkraft det nya Nobelhusets gestaltning hämtar sin styrka, inte från Strandvägens fjompiga palats. Och när detta privata kapital för en gångs skull står för notan svarar vi med att kräva snickarglädje. Att vi ens tvekar är ett symptom på ett samhälle som förväxlat stadsbyggnad med inredning.

Johan Sundberg är arkitekt.