”Ljuskonst levandegör staden under vinterhalvåret”

Stadens gator och torg har potential att vara dynamiska mötesplatser året runt vilket idag ofta förbises på grund av platsprogram som saknar anpassning efter vinterns förutsättningar. Att stadens publika rum avfolkas beror inte på ointresse utan snarare på frånvaron av incitament för människor att besöka dem när det är mörkt och kallt. Genom tillämpning av ljuskonst som kanaliseras genom brett samarbete främjas engagemanget för stadsrummet under vintern, vilket i sin tur är avgörande för utvecklingen av den socialt hållbara staden. 


I rapporten Placemaking in the Nordics från 2020 pekas god och varierad belysning ut som ett grundläggande verktyg i utformningen av levande stadsrum. Rapporten fokuserar främst på arkitektonisk belysning som visserligen utgör en viktig del i skapandet av trygga publika rum men som behöver kompletteras för att ha effektiv inverkan på människors rörelsemönster efter mörkrets inbrott. Genom att tillämpa ett bredare förhållningssätt till ljuskällors funktion i stadsmiljön kan upplevelsen av platsen bli mer varierad och bidra till människors orienteringsförmåga och trygghet i staden.


På liknande sätt kan konst i det offentliga rummet ha positiv effekt på upplevelsen av platsen. Filosofiprofessorn David H. Fisher beskriver i sin artikel Public Art and Public Space hur publik konst kan betraktas som ett ramverk för social interaktion. Han menar att engagemanget för staden gynnas om konsten tillåts vara interaktiv i stället för något som statiskt figurerar i bakgrunden. Liksom gatlyktor inte räcker som enda åtgärd för att skapa trygghet i publika rum, kan ett konstverk inte på egen hand omvandla ett ödsligt torg till en livlig nod.

Levande stadsrum beror på flera samverkande faktorer, vilket hänger ihop med psykologen Ingrid Gehls resonemang om social hållbarhet som hon redogör för i sin banbrytande avhandling Bo-miljø från 1971. Genom att kombinera Fishers idé om konst som ett socialt kitt och belysningens centrala funktion i människors upplevda trygghet, kan ljuskonst tillämpas för att uppfylla majoriteten av Gehls åtta kriterier för social hållbarhet i den byggda miljön; mänsklig kontakt, variation, meningsfullhet, lekfullhet, orientering, identifiering och estetik.


Däremot räcker det inte med punktinsatser för att gynna varaktig användning av de publika rummen. För att ljuskonst ska kunna levandegöra stadens utomhusmiljöer under vintern behöver den kanaliseras genom brett samarbete. Festivalen Nobel Week Lights som äger rum i Stockholm under Nobelveckan är ett lyckat exempel på sammanhang där ljuskonst används som utgångspunkt i aktiveringen av gaturummet. Genom samverkan med såväl offentliga som privata aktörer visar festivalen hur ljuskonst i kombination med andra platsaktiveringar kan användas som en framgångsrik metod för stadsutveckling. Med festivalens 1,7 miljoner besökare är det tydligt att det finns intresse bland människor att nyttja stadens utomhusrum även under vintern. Ljuskonsten blir ett incitament som gör stadsmiljön relevant att befolka trots väder och vind.

För att bryta vinterstadens ödslighet behöver användning av utomhusmiljön uppmuntras genom platsprogram som anpassas efter årstid. Alla som arbetar med stadsutveckling bör omfamna vintermörkrets begränsningar som en resurs. Alternativet resulterar i försummelsen av gemensamma stadsrum som kan levandegöras året om. 


Elise Cervin är arkitekt MSA.