Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

”Kvartersstaden är ingen universallösning”

Det ensidiga fokuset på kvarterstadsmodellen riskerar att leda till enformiga städer och en stadsplanering som inte tar hänsyn till varje plats unika förutsättningar och kvaliteter, skriver arkitekten Simon Sjökvist.

Öppna stadsstrukturer är påfallande frånvarande i de planer som utvecklas i dag, skriver artikelförfattaren. Bilden visar Stockholmsstadsdelen Fredhäll vars stadsplan fastställdes 1931–1932.

Det verkar idag råda konsensus om att den täta stenstaden är den bästa modellen för stadsbyggande. Kvartersstruktur med kringbyggda gårdar, tydligt definierade gator och stadsrum och öppna bottenvåningar med plats till butiker och restauranger – säg den stadsplan från de senaste tio åren som inte baserats på just dessa principer? Även om den kommer med vissa mindre variationer så är grundmodellen den samma. Och så länge man håller sig från att diskutera fasadernas exakta utformning, verkar kvartersstaden till och med kunna förena politiker, Arkitekturupproret och en stor del av arkitektkåren.

När denna modell används som en universallösning och många stadsdelar med likadan struktur, form och innehåll hastigt byggs till synes oberoende av platsens specifika kvaliteter och egenskaper finns det anledning till oro. Är det inte just detta man anklagat och kritiserat den sena modernismens stadsbyggande för? Det finns en risk att vi i framtiden kommer att se på stadsdelar som byggs i dag med samma kritiska blick som vi i dag ser på miljonprogrammen. Kvarterstaden har många uppenbara fördelar men är inte det enda sättet att bygga städer på. Både historien och våra städer är fulla av exempel på andra stadsstrukturer med stora kvaliteter.

Det ensidiga användande av stenstadsmodellen blir särskilt problematisk när man bygger i städernas utkanter eller i mindre samhällen. Det urbana liv man ofta beskriver i utvecklandet av dessa stadsdelar, med butiker i bottenplan, gator och uteserveringar fyllda med liv och människor, uppstår när förutsättningarna är de rätta. Om inte riskerar kvartersstaden snarare att framstå som en kuliss. I dessa situationer är det istället ofta bebyggelsens samspel med det omgivande landskapets natur och topografi som kan skapa mervärde och arkitektonisk kvalitet.

Kanske handlar kvarterstadens popularitet om att den gör det möjligt att uppnå flest byggda kvadratmeter, utan att bygga höghus som kan sticka i ögonen på känsliga grannar. Det gör den populär hos fastighetsutvecklare och politiker som önskar att maximera utnyttjandet av en markyta. Men stadsplaneringens och arkitekturens uppgift bör inte bara vara att bygga flest kvadratmeter, utan att faktiskt föreslå det som är mest passande i en given situation. Och ofta är det något annat än just en statisk och generisk kvarterstadsmodell.

Dagens avsaknad av alternativa stadsbyggnadsmodeller är märklig med tanke på den starka historiska tradition av mer öppna stadsstrukturer, som både anses lyckade och dessutom är omåttligt populära bland de som bor där. Fredhäll i Stockholm och Ribersborg i Malmö, är några av många exempel på öppna bebyggelsestrukturer som är utvecklade efter andra principer och ideal. De anpassar sig fint till omgivande landskap och bebyggelse och har fantastiska kvaliteter inne i bostäderna. Men trots deras uppenbara kvaliteter är arvet från dessa områden påfallande frånvarande i de planer som utvecklas i dag.

Det finns många anledningar att hoppas på en större variation i stadsbyggnaden i framtiden. På en stadsplanering som är mindre dogmatisk, och istället tar utgångspunkt i varje plats unika egenskaper och kvaliteter. Det förutsätter en mer kritisk diskussion om hur våra städer utvecklas och en större öppenhet för olika stadstyper och strukturer. Och kanske även att vi låter oss att inspireras av hela arkitekturhistorien, också den del som börjar efter 1800-talet.

Mer att läsa