Debatt

”Kvartersstaden är ingen universallösning”

27 augusti 2020

Det ensidiga fokuset på kvarterstadsmodellen riskerar att leda till enformiga städer och en stadsplanering som inte tar hänsyn till varje plats unika förutsättningar och kvaliteter, skriver arkitekten Simon Sjökvist.

Annons
Foto Arild Vågen

Öppna stadsstrukturer är påfallande frånvarande i de planer som utvecklas i dag, skriver artikelförfattaren. Bilden visar Stockholmsstadsdelen Fredhäll vars stadsplan fastställdes 1931–1932.

Det verkar idag råda konsensus om att den täta stenstaden är den bästa modellen för stadsbyggande. Kvartersstruktur med kringbyggda gårdar, tydligt definierade gator och stadsrum och öppna bottenvåningar med plats till butiker och restauranger – säg den stadsplan från de senaste tio åren som inte baserats på just dessa principer? Även om den kommer med vissa mindre variationer så är grundmodellen den samma. Och så länge man håller sig från att diskutera fasadernas exakta utformning, verkar kvartersstaden till och med kunna förena politiker, Arkitekturupproret och en stor del av arkitektkåren.

När denna modell används som en universallösning och många stadsdelar med likadan struktur, form och innehåll hastigt byggs till synes oberoende av platsens specifika kvaliteter och egenskaper finns det anledning till oro. Är det inte just detta man anklagat och kritiserat den sena modernismens stadsbyggande för? Det finns en risk att vi i framtiden kommer att se på stadsdelar som byggs i dag med samma kritiska blick som vi i dag ser på miljonprogrammen. Kvarterstaden har många uppenbara fördelar men är inte det enda sättet att bygga städer på. Både historien och våra städer är fulla av exempel på andra stadsstrukturer med stora kvaliteter.

Det ensidiga användande av stenstadsmodellen blir särskilt problematisk när man bygger i städernas utkanter eller i mindre samhällen. Det urbana liv man ofta beskriver i utvecklandet av dessa stadsdelar, med butiker i bottenplan, gator och uteserveringar fyllda med liv och människor, uppstår när förutsättningarna är de rätta. Om inte riskerar kvartersstaden snarare att framstå som en kuliss. I dessa situationer är det istället ofta bebyggelsens samspel med det omgivande landskapets natur och topografi som kan skapa mervärde och arkitektonisk kvalitet.

Annons

Kanske handlar kvarterstadens popularitet om att den gör det möjligt att uppnå flest byggda kvadratmeter, utan att bygga höghus som kan sticka i ögonen på känsliga grannar. Det gör den populär hos fastighetsutvecklare och politiker som önskar att maximera utnyttjandet av en markyta. Men stadsplaneringens och arkitekturens uppgift bör inte bara vara att bygga flest kvadratmeter, utan att faktiskt föreslå det som är mest passande i en given situation. Och ofta är det något annat än just en statisk och generisk kvarterstadsmodell.

Dagens avsaknad av alternativa stadsbyggnadsmodeller är märklig med tanke på den starka historiska tradition av mer öppna stadsstrukturer, som både anses lyckade och dessutom är omåttligt populära bland de som bor där. Fredhäll i Stockholm och Ribersborg i Malmö, är några av många exempel på öppna bebyggelsestrukturer som är utvecklade efter andra principer och ideal. De anpassar sig fint till omgivande landskap och bebyggelse och har fantastiska kvaliteter inne i bostäderna. Men trots deras uppenbara kvaliteter är arvet från dessa områden påfallande frånvarande i de planer som utvecklas i dag.

Det finns många anledningar att hoppas på en större variation i stadsbyggnaden i framtiden. På en stadsplanering som är mindre dogmatisk, och istället tar utgångspunkt i varje plats unika egenskaper och kvaliteter. Det förutsätter en mer kritisk diskussion om hur våra städer utvecklas och en större öppenhet för olika stadstyper och strukturer. Och kanske även att vi låter oss att inspireras av hela arkitekturhistorien, också den del som börjar efter 1800-talet.

Simon Sjökvist Arkitekt MAA, arbetar i Köpenhamn och undervisar i arkitektur och stadsbyggnad på KADK och LTH.

8 kommentarer

Tycker kvartersstaden eller kvartersstrukturen har så pass stora grundkvaliteter såsom rums- och orienteringsförståelse, trygghet, tydlighet, strukturell uthållighet samt goda exploateringsmöjligheter som är svår, kanske omöjlig att få till under andra planeringsmönster. Den sammanvägda nyttan av en kvartersstruktur överväger förmodligen all annan planering utan att tumma på goda gestaltade livsmiljöer.

Jag har sett flera markslösande projekt för man inte ser eller förstår den sammanvägda nyttan med en kvarterstruktur. Att hushålla på marken är en viktig hållbarhetsaspekt som kvartersmönstret tar hand om väldigt bra.

Men som alla system eller idéer kan de genomföras sämre eller bättre och en dålig kvartersstad är säkert sämre än en supersmart planerad hus i park-planering.

En kvartersstad handlar om ett finmaskigt nätverk som kan göras på så många sätt med så många olika byggnadstyper, höjder och öppenheter, parker, gator etc. Den känns inte alls svår att anpassa egentligen och det blir problematiskt när man ser pubertalt på kvarterstaden som en dogmatisk utstansningsmaskin. Utan inlevelse, konstnärlighet och förståelse för vad kvartersstaden handlar om och vad man behöver göra för att det ska bli bra, blir det som arkitekt kanske bara en stil eller en trend? Som någon sagt tidigare så görs det för lite bra kreativt gjord kvarterstad.

Det modernistiska planeringsidealet har många kvaliteter och byggnader men kommer kanske bli en parantes i mänsklighetens historia? Jag ser gärna fram emot stadsbyggnadshybrider där samspelet mellan den ”privata och offentliga rumsväven” förblir den viktigaste ingrediensen att bevaka och utveckla.

Tack för bra och intressanta kommentarer. Att kvartersstrukturen ofta ger sämre förutsättningar för att skapa bra bostäder är en viktig poäng som inte fick plats i artikeln. Bra att det lyfts här.

Anpassning till kontext handlar om betydligt mer än längs vilka stråk butikslokaler placeras. Det handlar om hur stadsstrukturen förhåller sig till omgivande och landskap och bebyggelse, och till en historisk och kulturell kontext. Det handlar också om hur den hanterar specifika förhållanden på platsen – utsikt, landskap, solljus mm

Självklart har stadsplaneringen många uppgifter, men att skapa arkitektoniska och rumsliga kvaliteter – inne i och mellan byggnaderna – är en viktigt sådan. För min del fick det gärna ges större vikt i utvecklandet av våra städer.

Jag ser fram emot en fortsatt debatt och diskussion om kvarterstadens för- och nackdelar!

Underbart att äntligen höra kloka och grundläggande tankar om stadsbyggnad.
De borde vara en självklarhet för alla som är delaktiga i hur vår omvärld formas.

Håller med om att andra mönster än kvarterets måste övervägas i många situationer,
särskilt när kvartersstorleken på grund av höga exploateringskrav pressas ihop
till alltför små gårdar omgivna av så höga hus att solen i våra breddgrader knappast
når ned till lekplatser och eventuellt förekommande förskolor.

Fredhäll som omnämns kombinerade en ganska hög exploatering med bibehållen solbelysning,öppna vyer och anpassning till topografin.

Det var det dummaste jag läst på länge. På alla ställen i världen oavsett terräng och hur omgivningar sett ut har alltid man byggt kvartersvärd om det inte är ren landsbygd. Och det av den väldigt enkla anledningen, det är så folk bor och trivs bäst. Det har bevisats om och om igen igenom årtusendena. Att som i inlägget påstå att om inte förutsättningarna finns så blir det en kuliss kan vändas till. Om man inte bygger kvartersstad kommer det aldrig någonsin finnas förutsättning för den stad som majoriteten vill, och alltid har velat bo i. Påstår man något annat är man historielös.

Bra skrivet. Stadsbyggnads- och arkitekturideal har varit och är extremt trendkänsligt och tycks fungera som en pendel mellan olika sanningar. Därför bör vi vara försiktiga med svepande principer.

Tack! Äntligen ett nyanserat inlägg som ifrågasätter denna sektartade mani på den urtrista kvartersstaden. Framförallt är det med dagens krav försvårande att rita bostäder i kvartersstrukturer med dåliga dagsljusförhållanden. Det enda som i min mening talar för kvarteret är utestängande av buller och kringbyggda gårdar för barnlek och att det ibland är anpassat till kringliggande strukturer. I övrigt dräller det av andra bra exempel på stadsbyggnad, som borde prövas och tillämpas i större omfattning och i mer centrala placeringar.

Bra skrivet! Jag har länge gått och tänkt samma sak då jag sett fler och fler exempel på nya högexploaterande bostadsområden i storstädernas utkanter. Det blir mörka gårdar och många lägenheter utan bra dagsljus. En av kvartersstadens huvudsakliga kvaliteter är närhet till service och butiker mm, och för det offrar man gärna kvaliteter som dagsljus och grönytor. Men gör man det lika gärna i en förort? Detta inlägg lyfter en viktig fråga som jag hoppas kommer att fortsätta diskuteras bland arkitekter, planerare och politiker framöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel