“KTH undervärderar vårdens arkitektur” 

Trots att arkitekturen i allra högsta grad påverkar vår hälsa, behandlas vårdmiljöer som ett sidospår på arkitektutbildningen. Under fem års studier på KTH har ämnet knappt berörts. Forskningen finns där, liksom framstående kontor som specialiserat sig inom området – men i undervisningen ekar det tomt. 

För ett tag sedan lyssnade jag på examenspresentationer på KTH. Det första var ett förslag på en behandlande sjukhusmiljö – visionärt, men samtidigt förankrat i research. Stämningen i rummet var trevande. Kritikerna famlade och när en halvtimme gått hade inte ett ord sagts om arkitekturen som presenterats. Man hade pratat om det farliga i att rita om en sjukhusmiljö, programmet i sig är så sårbart. En kritiker tyckte att projektet istället för en sjukhusbyggnad kunde ha bestått av små försiktiga interiöra tillägg i det nuvarande sjukhuset. 

Under resten av dagen presenteras allt från badhus till bostäder och mer konceptuella experiment. Kritikerna tycker både högt och lågt om projekten men det är inte poängen. Kanske var det första sjukhusprojektet bristfälligt på flera sätt, men i så fall borde det ha diskuterats som arkitektur: vad som fungerade, vad som inte gjorde det, hur idé och gestaltning möttes eller misslyckades. 

Under min fortsatta studietid på KTH blir ett mönster allt mer tydligt; de mer konstnärliga, obundna uttrycken premieras. Vi uppmuntras att se oss som fria i vårt uttryck, i arkitekturens konstform och de fria idéerna seglar i medvind i projekt med lite lösare program. Diskussioner om arkitektoniska kvalitéer kommer där till liv och spännande samtal uppstår. Men när program kopplade till medicinska teknikaliteter och system kommer in i bilden, tar aldrig samtalen fart. Vi fastnar istället i farstun och pratar om huruvida det hade varit genomförbart. 

En skola är ju till för att arbeta experimentellt, utan att ätas upp av ängslan för verkliga konsekvenser. Just eftersom det inte är ett “riktigt” projekt, ett helt team, externa konsulter och en projekthorisont på kanske flera år, finns utrymme att pröva och misslyckas. Det är väl hela idén med en skola? Men KTH måste våga ta sats, och uppmuntra till nyskapande idéer även inom de områden som känns obekväma – där varken studenter eller kritiker alltid har full kunskap och trygghet.  

För visst finns det inom vården fler regler, system och begränsningar än i många andra typer av projekt. Men dessa behöver inte likställas med hinder för arkitekturen. De kan vara dess motor. När vi tvingas tänka inom ramar, växer ibland det mest intressanta fram. Jag tänker att det är där vår kompetens som arkitekter verkligen behövs: att skapa mänsklighet i det systemstyrda, värdighet i det funktionella. Om utbildningen redan på skolnivå backar för det, riskerar vi att förlora något väsentligt. De miljöer där människor är som mest sårbara borde vara de mest genomtänkta, inte de mest försummade. 

När jag nu närmar mig min examen lämnar jag KTH med tacksamhet för allt jag lärt mig men också med en fråga som skaver: Varför har vi inte arbetat med vårdens rum? Det handlar inte bara om ett ämne som glömts bort. Det blir också ett ställningstagande för det konstnärligt fria som högre värderat än det systemstyrda. Om vi som framtidens arkitekter inte tar oss an även de mer komplexa miljöerna, vem ska då göra det? 

Arkitekturen på våra sjukhus förtjänar samma formmässiga ambition, mod och nyfikenhet som alla andra miljöer vi skapar. För utan vår nyfikenhet stannar vårdens rum i gårdagen. 

Sanne Segerström är arkitektstudent.