“Klassisk arkitektur handlar om kunskap”
Det är fel att anklaga den som ansluter sig till Arkitekturupprorets företrädares teser för att ha stora kunskapsluckor.
Debattören kallar sig själv klassisk arkitekt. Bilden är en illustration för ett av hans pågående projekt i Göteborg.
Många följde debatten kring Arkitekturupprorets Michael Diamant som intervjuades av SvD:s Elisabet Andersson i slutet av februari. I kölvattnet hävde arkitekturkritikern Pär Eliaeson ur sig, i en debattartikel i samma tidning, att den som ansluter sig till Michael Diamants teser gällande arkitektur har stora kunskapsluckor – bristande kunskap alltså – och därmed inte mycket att tillföra en kvalificerad och fruktbar diskussion om ämnet. Vi får väl se…
Jag är själv arkitekt och ansluter mig till Diamants teser. Jag jobbar dock inte mycket med ”kunskapsluckor”, utan söker tvärtom undvika dem genom att ansamla och tillämpa kunskap. Detta är vad klassisk arkitektur handlar om.
Men Eliaeson har rätt i att den klassiska arkitekturens förespråkare ofta är konservativa, något som idag ligger nära till hands för att anklaga folk för att vara både det ena och det andra ute på ”högerflanken”. Och han har också rätt i att de inte bara är konservativa. De är faktiskt just vad han varnar för: reaktionära – precis som att konstnärerna under renässansen var reaktionära i det att de ville tillbaka till antikens konstideal. Detta är inget att vara rädd för.
Det vi däremot inte vill tillbaka till, för att uttrycka sig gammalmodigt, är en typ av medeltid – en tid utan kunskap och högre strävanden.
Det vi däremot inte vill tillbaka till, för att uttrycka sig gammalmodigt, är en typ av medeltid – en tid utan kunskap och högre strävanden. Men det är dit Eliaeson och kompani verkar vilja ta oss – till en värld utan mening. Men varför? Jo, det är enkelt – för att dölja sin egen medelmåttighet. Ett problem med vissa arkitekter idag är nämligen att de saknar just kunskap. Det finns ett kunskapsförakt – en tes om att kunskap inte finns. Detta är såklart en lögn.
En modernist är främst någon som erkänner sig som sådan – och för dessa är allting subjektivt. Gamla sanningar måste förkastas av den enkla anledningen att de anses vara sanna, evigt sanna och generellt sanna. Det handlar inte om ”utveckling” som Eliaeson skriver utan om en fortsatt revolution och ett maktövertagande. Man förkastar därmed begreppet Skönhet, och således blir själva idén viktigare än utformandet – konstnären viktigare än konsten.
Att folk skulle vända sig mot modernismen på grund av ”reptilhjärnan” som Eliaeson menar, är också en lögn. Människan har fler instinkter än så, och även sådana som inte sträcker sig lika långt tillbaka som till reptilstadiet. Om man inte tar hänsyn till dessa instinkter begår man ett misstag. Som Josef Frank skrev ger arkitekturen upphov till de känslor genom vilka den blev till. Om arkitekten saknar kunskap om estetik och omsorg för människan blir den känslomässiga effekten för brukaren maktlöshet och stress.
Så varför föraktar då vissa arkitekter idén om klassisk arkitektur? Jo, det går också enkelt att förklara. När en dylik arkitekt betraktar ett vackert bostadshus från 1890-talet skapas en omvänd effekt mot Josef Franks princip. Skönheten skänker arkitekten, hör och häpna, känslor av maktlöshet och stress, som av en ”provokation”. Denne vet nämligen att det egentligen åligger honom själv att göra världen vackrare. Och där arkitekten är ämnad att prestera, där fallerar han fatalt.
Nils Freckéus är arkitekt på Nils Freckéus arkitekter.
