I vilken stil skola vi bygga?

Det är vanskligt att ge sig in i den känslomässiga debatt som nu pågått under några år med så pass bestämda uppfattningar och merparten deltagare från den engagerade allmänheten. Experter/historiker som skulle kunnat reda ut en del har hållit rätt låg profil, kanske just därför att debattklimatet varit relativt uppskruvat. Själv har jag arbetat som husarkitekt med ett speciellt intresse för arkitekturhistoria och byggnadsvård. Där finns referenserna som man behöver för att veta vad man gör och som man kan relatera sin egen uppgift till.

I korthet, vilken roll har klassicismen spelat och varför efterfrågas den nu?

Först några begrepp, inte helt lätta att handskas med. Arkitektur anser jag inte ha så mycket med byggnadstyp eller verksamhet att göra, snarare vilka krav man vill ställa. Exempelvis  kan en förrådsbyggnad vara arkitektur om viljan finns till medveten utformning utöver uppfyllande av funktionskrav och en logisk byggteknik. Inom avdelningen “stilarkitektur” är kraven på definierade och dokumenterade val och principer högt satta. Begreppet omfattar ett antal stilar som är mer eller mindre släkt. Klassicism med rötter i antiken är en av dem med flera grenar och utvecklingsfaser.

Folkligt byggande, ibland kallat “arkitektur utan arkitekter”, allt i från grottor och långhus, har styrts av tillgängliga material och metoder men också av estetiska tankar utan att för den skull kunna betecknas i termer av stil. Helheten har växt fram spontant i måttfull skala. Små likartade enheter samlade i mer eller mindre regelbundna strukturer, anpassade till situationen med funktionskraven främst – av ekonomisk nödvändighet. 

Anläggningar för makthavare eller av gemensamt offentligt slag har däremot visat upp större skala och regelbunden uppbyggnad inklusive axialitet och medvetna symmetrier. Ambitionsnivån var högre än tak över huvudet. Makten skulle uttryckas tydligt, imponera, ofta i generell form som omgivningen fick anpassas till snarare än tvärtom och med regler för bland annat hur mått proportioneras.

När renässansen inspirerades av antiken var det av objekt för det offentliga livet och välbeställda byggherrar. Förebilder, mönsterböcker, togs fram med måttsystematik men tolkningen kunde skifta. Det var avvägd perfektionism, beräkning och genomarbetning – en precis produktbestämning från helhet till detalj som gällde.

Och så har det fortsatt. Ett relativt fåtal arkitekter har arbetat åt kyrka, statliga institutioner och en begränsad grupp privatpersoner med god kassa. Det formspråk som utvecklats och varierats under olika tidsperioder och som sammantaget getts rubriken klassicerande har inte berört flertalet samhällsmedlemmars egen miljö förrän under 1800-talet då städernas tilllväxt ökade och man återbrukade tidigare stilar mer eller mindre fritt.

När grekiska tempelmotiv prydde offentliga byggnader och fick symbolisera demokrati och kyrkor byggdes i nygotik, då kunde stora hyreskomplex och bostadskvarter förses med representativa gatufasader i nyrenässans, medan de mot gård fick bli enkla slätputsade och konstlösa. 

De skolade arkitekterna var ännu få. Byggmästarna fick lära grunderna och ritade ofta själva. I Stockholm beklagade man den hållningslösa “Ladugårdslandsstilen” på det snabbt växande Östermalm med sina dekordetaljer ur beställningskataloger.

Tröttheten på historicismen växte mot slutet av 1800-talet, och man sökte alternativ. Motståndet mot industrialisering ledde på flera håll mot en mer traditionell byggkultur. Det satte sina spår men blev en återvändsgränd, en alltför kostsam lösning för de många. 

Jugend/Art nouveau var ett annat försök att på ett par olika vägar skapa en ny stil som dock inte blev så långlivad. Nationalromantiken sökte sig till tiden före renässansen, men första världskriget satte en gräns för nationella projekt. I stället återkom i Sverige klassicismen i en sparsam version mestadels utan kolonner, ofta sedd som ett förstadium eller en övergång till modernismen.

Mycket bostadsbyggande under 1920-talet gavs detta uttryck: slätputsade fasader med enstaka dekor typ omfattningar kring fönster och portar plus någon medaljong eller festong. Den klassiska arkitekturens medel eller språk i form av risaliter, frontoner, pelare och pilastrar med mera kan användas på mycket olika vis. Man har till exempel jämfört Asplund med Speer i Tyskland, verksamma vid samma tid – lätthet och spänst kontra imposant tyngd. 

Modernismen ville göra sig av med all återstående historisk rekvisita och börja på nytt, bejaka samtid och framtid. Den fick ett skiftande mottagande. I Tyskland efter 1933 liksom i den nya Sovjetunionen dominerade en officiell kulturkonservatism som förordade den klassiska modellen. Dessa regimers ställningstagande får dock inte belasta den sortens arkitektur har man senare sagt. 

Det moderna tog sig mer eller mindre radikala uttryck. Ofta stannade det vid att avlägsna dekor och fönsterspröjs och bibehålla strama fasader med jämna fönsteraxelavstånd. Samtidigt lanserades hus på pelare med fönsterband, till och med runt hushörn. Vissa modernister undvek konsekvent spegelsymmetri för att uppnå balans i kompositionen på andra sätt.

I Sverige efter 1930 har modernismen dominerat i olika former med en tillfällig tillbakagång under 1940-talets krigsår då arkitekturen “åldrades”, mildrades och blev mer nationell, typiskt nog. Under efterkrigstiden har renodlat klassiska uttryck varit sällsynta. Valvformade fönster i en ny departementsbyggnad i Stockholm väckte stort uppseende kring 1970.

Ekonomisering i form av lägre våningshöjder har gjort det svårare att klara proportionering av fasadmått har ett par exempel visat. Under en tid lekte postmodernismen med den klassiska grammatiken utan att kunna den.

Idag råder en relativ frihet för arkitekter att välja uttryck med de restriktioner som normer och ekonomi ställer, en frihet under ansvar. Man får manövrera mellan enformighet och brokighet. Det gäller att tygla sina lustar som en känd arkitekturprofessor uttryckte sig. Man kan låta situation och verksamhet avgöra. Man kan gå till verket med bestämda personliga uppfattningar om form eller inte. Frivilliga regelverk som stilar kan uppfattas som en säker väg men ger ingen garanti. 

I stället för att trä på sig stiltröjan, som en del politiker önskar idag, kan man som yrkesutövande lära av omsorgsfull proportionering och detaljering, utgå från behovet av både överblick/kontroll och variation/stimulans. Jag tror att vad politiker och allmänhet idag opponerar emot är ensidig upprepning och storskaliga byggnadsvolymer utan bearbetning och detaljering.

Det ännu under min grundutbildning på 1960-talet baktalade 1800-talet bjuder mer intressanta gaturum med det ljusspel som reliefen i fasaderna ger upphov till. Men artikulering kan åstadkommas utan att imitera och kopiera kornischer och kapitäl, även om det alltid är en enklare genväg att peka på kända förebilder att efterlikna än att själv formulera estetiska mål. Att nu bana väg för ännu en renässans av det klassicistiska konceptet ter sig inte angeläget, om det inte används vid restaurering och rekonstruktion.

Jan Molander är arkitekt SAR/MSA