”Ge träet en självklar plats i arkitektutbildningen”

Det talas mycket om hållbarhet på landets arkitekturskolor. Klimatet är vår största utmaning och byggsektorn står för stora utsläpp. Men utan praktisk materialkunskap stannar mycket vid ambitioner. Vi lär oss hur trä är uppbyggt, men får sällan använda det i projekt där materialet formar arkitekturen. I det glappet riskerar ett av våra mest kraftfulla verktyg i klimatomställningen att gå förlorat.

Arkitektutbildningarna i Sverige lägger stor vikt vid det konstnärliga och konceptuella. Idé, berättelse, gestaltning. Den konstnärliga drivkraften är central. Men när det gäller materialläran ser det annorlunda ut. Vi får en grundläggande förståelse för materialens uppbyggnad och egenskaper, men utan tillämpning stannar kunskapen i teorin. Resultatet är att förnybara material som trä sällan får det utrymme de skulle kunna ha i framtidens arkitektur.

Det som saknas är inte kunskap om trä, utan förankring i själva gestaltningsarbetet. Vi lär oss hur materialet beter sig, men prövar sällan den kunskapen i projekt där det styr form, konstruktion och uttryck. För att trä ska bli ett aktivt verktyg i den kreativa processen behöver det vara närvarande där idéerna formas: i skissandet, rumsstudierna och mötet mellan konstruktion och arkitektur. Det behövs en förståelse som sträcker sig från trädet i marken till materialet i konstruktionen, där material och konstruktion kan bli en katalysator för gestaltningsarbetet.

Historiskt var sambandet mellan hantverk, byggande och arkitektur självklart. Trä användes utifrån lång erfarenhet av hur det beter sig och åldras. I dagens uppdelade byggprocesser har mycket av den kunskapen gått förlorad. Där hantverkaren tidigare bar materialförståelsen finns i dag en möjlighet för arkitekten att ta mer av den rollen. Att behärska material är en förutsättning för att idéer ska kunna bli byggd verklighet.

Samtidigt måste man vara realistisk: materialval avgörs inte av arkitekten ensam. Byggherrar, försäkringsbolag, leverantörer och ekonomi påverkar. Men arkitekten kan påverka riktningen genom hur projekt formuleras och vilka värden som betonas. Små förskjutningar i början av ett projekt kan göra stor skillnad i slutresultatet.

För att den kraften ska få genomslag måste utbildning och byggsektor röra sig tillsammans. När studenter går ut med praktiskt förankrad materialkunskap och möter beställare som efterfrågar den, sker förändringen på riktigt. Kunskap och efterfrågan behöver stärka varandra.

Vi vet att det är möjligt. I länder som Norge, Österrike och Kanada byggs bostäder, skolor och offentliga miljöer i trä på bred front. Tekniken är etablerad, brandsäkerheten dokumenterad och resultaten starka. I Sverige hålls utvecklingen tillbaka av föreställningar om risk och regelverk som utgår från andra material, trots att hindren kan hanteras med dagens kunskap.

I dag är okunskap ett större hinder än teknik. Därför behöver materialläran bli mer integrerad i undervisningen. Inte fler teorimoment, utan projekt där materialens egenskaper prövas i form, konstruktion och detalj. Det handlar om att ge det konstnärliga ett tydligare fäste i verkligheten.

En modern arkitektutbildning måste spegla de utmaningar vi står inför. Klimatomställningen kräver byggande som är förnybart och långlivat. Trä är inte bara ett historiskt arv, utan ett framtidsmaterial som kan minska byggsektorns klimatpåverkan och skapa arkitektur som är taktil, funktionell och människonära.

Om Sverige vill ta en ledande roll i omställningen behöver förändringen börja i både klassrummen och projektrummen. Ge träet en självklar plats i undervisningen – och i framtidens arkitektur.

Alexandra Carlsson är arkitekt med examen från Chalmers 2023. 
Morris Tegenrot är arkitektstudent vid LTH.
Nadya Toss är arkitektstudent vid LTH.