”En fantastisk plats för sopbilen men inte för människan”

Att komma hem är mer än en rumslig  vandring. Det är en rörelse som förbinder hemmet med livet utanför, genom vardagens små och stora händelser. För många är bostadsgården det första och sista man möter i denna återkommande rörelse. Här kliver man ut i gränslandet mellan hemmets intimitet och stadens totalitet.

Det är ett gemensamt rum, präglat av formella och informella förhandlingar och konflikter: någon som väljer bekvämlighet framför återvinning, en annan som ständigt glömmer att plocka upp efter sin hund, och så min personliga nemesis, han som ockuperar en av föreningens tre besöksparkeringar med sin privata bil.

De dagliga stegen till och från hemmet skapar en känsla av inflytande och ägandeskap hos de boende, vilket blir en grogrund för privata initiativ att insinuera sig. Ju mer bostadsgården upplevs som en förlängning av det egna hemmet, desto större är chansen att grannskapet mår bra.

Kanske är det någon som lämnar ytterdörren olåst när hunden ska rastas, någon annan som lämnar kvar bilnycklarna när matkassarna ska bäras in i lägenheten. Eller någon som gör gården till en varmare plats genom att ställa fram krukväxter och utemöbler.

Detta kan verka självklart, men blir särskilt viktigt i ljuset av den senaste tidens händelser i stadsdelen Hovsjö i Södertälje.

Längst ut på Granövägen, i en av entréerna till ”den sista gården” välkomnas de boende av 15 bottentömmande avfallsbehållare, inhägnade bakom stängsel och en skylt med ett tydligt budskap – kameraövervakning.

Via Google Maps kan man se hur samma plats såg ut 2010. Då möttes man av en anspråkslös men varm plats, en vändplan med en grön ö i mitten. Där stod träd, en flaggstång och en skulptur av en fågel på en piedestal. En lätt men självklar patina vilade över platsen. Den varsamma grönskan och omtanken som en gång präglade denna entré har med åren tyst gett vika för svängradier och hårdgjorda ytor, en fantastisk plats för sopbilen, men inte för människan.

Den 21 maj 2025 skrev Länstidningen om problem med sopor som slängdes i källargångar i Hovsjö. Telge Bostäders lösning var, för att citera tidningen, ”att ta till en drastisk och publik åtgärd” genom att ”samla allt skräp i en väl synlig hög mitt bland bostadshusen för att visa de boende hur mycket de slänger”.  En av skräphögarna placerades rakt framför trapphus, uteplatser och lekplatser. Tidningen beskrev senare skräphögen som ”skamhögen” och att ”Telges maktdemonstration håller i”. Formuleringar som känns nära verkligheten.

Händelserna i Hovsjö för tankarna till Henri Lefebvres idé om att rum formas av sociala processer och maktförhållanden. När det varma mottagandet vid den gröna vändplanen ersätts av en övervakad, hårdgjord yta och hyresvärden anlägger en skamhög på gården, säger det något om vår tid. Som Lefebvre uttrycker det: ”Every society produces a space, its own space”. 

Det som gör situationen särskilt olycklig är att denna negligering inte nödvändigtvis beror på en avsaknad av investeringar, utan snarare på ett svagt engagemang för social hållbarhet och god gestaltning i stadens ekonomiskt svagare områden. Utvecklingen i Hovsjö är en tydlig, men inte ensam påminnelse om den växande ojämlikheten i hur den byggda miljön planeras, förvaltas och värderas.

I grunden handlar det om en enkel men avgörande fråga: vilka känslor vill vi att de boende ska bära med sig in genom ytterdörren? Svaret på den frågan borde vägleda både de stora besluten och små gesterna när vi utformar våra bostadsområden.

Ninos Merza är arkitekt SAR/MSA.