”Det är dags att ta de rumsliga konsekvenserna av AI på allvar”
Vi kan inte längre låtsas att AI är något som svävar i ett moln. Datacentren som driver utvecklingen är i högsta grad materiella anläggningar med konsekvenser för städer, energisystem och rättvisa. Det är hög tid att i planeringen behandla dem som den samhällsinfrastruktur de faktiskt är.
Debattören lyfter den rumsliga aspekten av nya datacenter för artificiell intelligens. Bilden visar företaget Metas illustration av ett planerat datacenters storlek i förhållande till Manhattan i New York.
Artificiell intelligens beskrivs ofta som immateriell, något som sker i ”molnet”. I praktiken byggs just nu ett av de mest resurskrävande infrastruktursystem i modern tid: energikrävande, vattenintensiva datacenter med konsekvenser för markanvändning, energisystem och social rättvisa. Trots detta behandlas de ofta som tekniska specialbyggnader utan större arkitektonisk betydelse, snarare än som strategisk samhällsinfrastruktur.
“Building AI infrastructure is the single most important thing we can do to meet surging global demand […] the current compute shortage is the single biggest constraint on OpenAI’s ability to grow.” Det är ett citat av AI-entreprenören Sam Altman i Financial Times i november 2025.
AI är djupt materiell. Dess rumsliga manifestation är datacentret; anläggningar vars energibehov i vissa fall kan överstiga hela kommuners elanvändning.
Utbyggnaden sker snabbt. Företag som Meta, OpenAI och xAI prioriterar hastighet framför långsiktig systemintegration. Samtidigt saknas tydliga nationella riktlinjer för hur denna typ av infrastruktur ska lokaliseras och utformas. I Plan-och bygglagen finns ingen egen kategori för datacenter och detta speglar en grundläggande begränsning i dagens planeringsverktyg. PBL är i första hand utformad för att reglera lokala miljö- och gestaltningsfrågor, inte för att hantera infrastrukturer vars resursuttag. Frågor om energisystem, spillvärme och långsiktig systemnytta hamnar ofta utanför planprövningen. I praktiken lämnas kommuner ensamma med beslut som får konsekvenser utanför sina geografiska gränser.
I Plan-och bygglagen finns ingen egen kategori för datacenter och detta speglar en grundläggande begränsning i dagens planeringsverktyg.
EU:s AI-förordning fokuserar främst på dataskydd och transparens. De fysiska och miljömässiga konsekvenserna av AI:s infrastruktur är i stort sett oreglerade. Här uppstår ett professionellt ansvar för arkitekter, planerare och ingenjörer. Om AI-infrastrukturen fortsätter att expandera, vilket allt pekar på, räcker det inte längre att minimera negativa effekter. Frågan måste i stället handla om hur dessa anläggningar kan bli en del av ett fungerande, resurseffektivt samhällssystem.
En nödvändig omtolkning är att se datacenter som energiinfrastruktur. De genererar stora mängder spillvärme och påverkar energiflöden i regional skala. I städer med fjärrvärme och fjärrkyla kan datacenter bli nettobidragsgivare genom värmeåtervinning och fungera som stabiliserande komponenter i energisystemet. Exempel från Stockholm och Esbo visar att detta redan ar möjligt, detta borde vara regel snarare än undantag.
Lokaliseringen är avgörande. Datacenter som placeras långt från bebyggelse förlorar möjligheten till energiåtervinning och låser fast ineffektivitet. Samtidigt saknas i dag krav i planläggningen på att spillvärme ska tas tillvara.
Här finns ett tydligt utvecklingsbehov då planeringssystemet inte är byggt för att hantera infrastrukturer i multinationell skala. Men i väntan på politiska reformer är arkitekturen och planeringen den sista verkliga spärren innan etableringar blir permanenta. AI må vara digital, men dess konsekvenser är rumsliga. Hur och var vi bygger dess infrastruktur kommer att forma både våra städer och våra energisystem under lång tid framöver.
AI-utvecklingen är ett politiskt, rumsligt och miljömässigt projekt. Om det byggs måste det ge tillbaka.
Kristina Sahleström är arkitekt.
