”Debatten om Nobel center är ett resultat av Stockholms bristfälliga planering”

Förra veckans presentation av nya Nobel center har följts av en intensiv debatt fylld av AI-bilder som visar alternativa förslag med allt från renässanspalats till organiska terrasslandskap. Men de genererade visionsbilderna är bara ett symtom på Stockholms oförmåga att formulera en tydlig vision för stadens vattenfront. Slussen har blivit en plats där pragmatiska fastighetsaffärer prioriterats framför genomarbetad stadsbyggnad.

I Stockholm syftar ”Waterfront” inte på stadens faktiska strandlinjer utan på en hotell- och konferensanläggning. White arkitekter fick 2005 uppdraget genom en direktanvisning, utan en tävling eller parallellt uppdrag. Det tog bara sex år att gå från detaljplan till färdig byggnad. Processen var effektiv, men knappast ett resultat av en övergripande stadsbyggnadsvision. Snarare reducerades stadsbyggnadsfrågan till en affärsuppgörelse. Mottagandet blev svalt; både Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik dömde ut projektet som ett brott mot stadsbilden. Det är också ironiskt att Waterfronts faktiska “vattenfront” är en hårt trafikerad sexfilig motorväg där Centralbron möter city, med en smal gång- och cykelväg intill.

Arbetet med ett nytt Nobel center har inte gått lika fort. Det började på Blasieholmen med en tävling som Chipperfield vann 2014, men projektets skala och placering blev startskottet för en av stadens mest infekterade arkitekturdebatter. Att stoppa bygget blev ett vallöfte som infriades 2018.

När Nobel center nu åter presenteras sker det inte inom ramen för en ny vision, utan som en del av det redan komplexa Slussenprojektet. Jag läser i pressutskicket för byggnaden att den nya Nobelhuset ska bli en ”internationell symbol för kunskap”. Varför placeras projektet då bara på en plats där det råkar finnas en tillgänglig byggrätt?

Alexis Pontvik vann idétävlingen om Slussen 1991, tretton år senare vann Nyréns en tävling om trafiklösningen och slutligen utsågs Foster och Bergs som vinnare. Utöver dessa har arkitekter som Anders Wilhelmson, Kjell Forshed och Måns Tham presenterat alternativa grepp. 

En sak som alla de tidigare förslagen har gemensamt är att det inte i något fall har förtätats framför Jan Lundings glashus, där Nobel center nu planeras. Platsen framför har betraktats som en viktig identitetsskapande del av Slussens komplexa byggnadsarv som en fond till stadsgårdskajen.

Fastigheten heter Hamnmästaren och var ursprungligen avsedd för ett kontorshus och en del av en affärsuppgörelse som bildades med syfte att finansiera Slussenprojektet. Ursprungligen fanns inga planer för en viktig offentlig byggnad där, men staden bytte till sig markanvisningen för att hitta en central tomt för projektet. I dag är det svårt att förstå nya Slussen som ett genomtänkt stadsrum; det är en fragmenterad plats där olika delprojekt tycks lösta utan övergripande sammanhang. Ett exempel på detta är att staden nu påbörjar ett parallellt uppdrag för fastigheten Lilla Katarina som ligger mellan Nobel center och Södermalms torg. Varför utvecklades inte dessa två projekt i dialog med varandra?  Kontorshuset redovisas som en abstrakt glasvolym i Chipperfields material, men det är en central del av Slussen med stor påverkan på helheten.

När staden inte presenterar en tydlig idé fylls vakuumet lätt av hastigt genererade bilder i sociala medier. Debatten reduceras till fasadestetik i stället för att handla om stadens offentliga rum. En plan som är så otydlig lämnar fältet öppet för alternativa arkitektoniska tolkningar. Här behöver Stockholms stad vara mycket mer övertygande i sina argument för varför Nobel center pressas in just här.

Det finns många exempel på städer som arbetar mer genomtänkt och strukturerat i liknade situationer. I Hamburg planeras infrastruktur och offentliga rum innan marken säljs. Köpenhamn har lyckats integrera badmiljöer i stadsutvecklingen (ett kallbadhus känns som en utopi i Stockholm). Malmö utklassar Stockholm när det kommer till stadsplanering, det syns inte minst i deras arbete med utvecklingen av Varvsstaden.

Stockholms Waterfront är en enorm resurs som staden måste bli mycket bättre på att förvalta och utveckla, inte bara lösa slumpmässigt med en isolerad del i taget. Det blir ännu viktigare när ambitionen är att skapa ett nytt landmärke. När jag tänker på Venedig ser jag broar och gondoler. När jag tänker på nya Slussen i ”Nordens Venedig” ser jag Excel-dokument och hyresavtal. 

Erik Wingquist är arkitekt SAR/MSA.