”Varför vill Ängelholm riva Pyttebron?”

Upprinnelse till min kritiska skrivelse nedan var en debattartikel i Arkitekten 30 maj 2021 med uppmaningen ”Arkitekter, delta inte i tävlingen om Rönne å”. Skribenterna till den artikeln påpekade att ”Tyvärr kommer byggandet av ny bro på platsen att förstöra viktiga natur- och kulturvärden.” 

I slutet av förra året avgjordes tvåstegstävlingen om en ny bro över Rönne å. Programunderlaget för tävlingen var att nuvarande Pyttebro rivs och ersätts med en ny bro för kör-, cykel- och gångtrafik. Vinnarförslaget Himlavalv, av Atelier Entropic SL och Degree of freedom AS, är också ett förslag på en ny bro som ersätter den gamla.

Men jag vill fortsätta att ställa frågan: Varför vill Ängelholms kommun riva en kulturhistorisk, unik, före detta järnvägsbro från 1904, nyss restaurerad och fullt användbar för gång och cykeltrafik som dessutom är högt älskad av medborgarna, när den kan behållas och med lätthet skulle kunna kompletteras även till en ny bilbro, enligt kommunens önskemål?

Det är inte första gången som en kommun vill bygga ett så kallat ”landmärke” – ett prestigefullt, spekulativt bygge helst ritat av en berömd inhemsk eller utländsk arkitekt, som kan konkurrera med eller till och med trumfa över andra kommuners ”landmärken”. För Ängelholms kommun tycks den befintliga Pyttebron inte vara tillräcklig som ”landmärke”. Därför vill man riva den och bygga nytt. Då tycks inte heller kostnaden spela någon roll. 

Hur kommer det sig att kommunen beslutat att riva Pyttebron trots att den i tävlingsprogrammet beskrivs på följande sätt: ”Den rödmålade gamla Pyttebron och naturen kring den upplevs som mycket vacker och rofylld./…/Pyttebron är mycket omtyckt av ängelholmarna och har ett stort kulturellt kapital. Pyttebron, den före detta järnvägsbron på sträckan Ängelholm-Klippan, är den enda kvarvarande bron av hängverkstyp med parabelfackverk. Om Pyttebron rivs försvinner ett värdefullt befintligt landmärke i staden och kulturhistoriska värden från tiden då järnvägen var i bruk.”

Tävlingen föregicks av att kommunen tog fram samrådshandlingar där Pyttebrons rivning fastslogs. Samrådshandlingen väckte stor negativ opinion hos allmänheten. Frågor som ställdes var ”Varför kan inte Pyttebron stå kvar?” och ”Varför finns det inte plats för två broar?”. Kommunens svar baserades på dess uppfattning om hur en ny broförbindelse ”måste” utformas. Svaren är torftiga och vittnar om att ingen ansträngning gjorts för att djupare undersöka om Pyttebron trots allt kunde behållas. 

Man har i detta fall inte tillvaratagit en arkitekttävlings självklara koncept och andemening, nämligen att ge de tävlande möjlighet och frihet att hitta alternativa och kanske därmed bättre lösningar: I detta fall att lösa trafikfrågan med bibehållande av den befintliga bron! 

Mitt företag deltog i arkitekttävlingen med en annorlunda ny förbindelse över ån med den gamla bron behållen intakt. Förslaget gick ut på att man kompletterar den nuvarande historiska bron med två parallella enkelriktade körbroar på ömse sidor. För att framhäva den antika och omtyckta bron föreslog vi att de nya körbroarna utfördes som enkla och återhållna förspända betongbalkar, förlagda på lägre höjd än den befintliga brobanan, och att de nya betongstöden blev något indragna från de befintliga, antika naturstensstödens sidor mot ån. Förslaget visar att en ny förbindelse för kör-, cykel- och gångtrafik över Rönne å kan åstadkommas med bibehållande av den nuvarande vackra röda stålbron. 

Varför finns det inte längre något intresse för den befintliga bron, när den bara för några månader sedan lovordades av kommunen som ett ”värdefullt befintligt landmärke i staden med ett stort kulturellt kapital, mycket omtyckt av ängelholmarna”? Med sådana lovord borde kommunen anstränga sig till det yttersta för att behålla Pyttebron i stället för att inkonsekvent riva den.