Just nu kan det verka konstigt att tala om Ukrainas framtid, när människor flyr eller dör, städer blir grus och vi ser filmer fyllda med krigets förstörelse. Hur, och när, det ska sluta vet ingen. Ändå är det viktigt att omvärlden visar vår fasta beslutsamhet att Ukraina visst har en framtid som en självständig nation mitt i Europa. Lika väl som det akuta stödet vi kan ge på olika sätt nu, behöver vi inse att återuppbyggandet av Ukraina kommer bli en av de stora europeiska samhällsutmaningarna de kommande decennierna. Det berör särskilt den sektor vi som yrkeskår verkar i, samhällsbyggnad i vid bemärkelse. Oavsett om det gäller husbyggnad, planering, landskap med mera, så är det uppgifter som kommer tas i anspråk för en återuppbyggnad i klass med den efter andra världskriget, om än förhoppningsvis begränsad till ett land.
Återuppbyggnad efter en sådan katastrof är komplex, även om det kommer ställas stora finansiella resurser tillfoga från omvärlden. Det finns möjligheter att bygga upp mer långsiktigt hållbara städer, men också akuta behov av att ordna tak över huvudet och få igång omedelbar samhällsservice. Minnen av det som varit, både innan kriget och också själva krigets uppoffringar, måste ges fysisk form, en ruinstad är inte ett ”tabula rasa”, ett blankt bräde.
Minnen av det som varit, både innan kriget och också själva krigets uppoffringar, måste ges fysisk form.
Vad kan vi göra nu då?
Bland de flyktingar som kommer hit nu, så finns det yrkeskollegor till oss. Det är dessa som kommer vara kärnan i återuppbyggnaden av Ukraina. Ta hand om dessa människor, rusta dem för deras uppgift, ge dem praktik på kontor, plats på utbildningar, så att de när kanonerna tystnar är redo att delta i och leda återuppbyggnaden av sitt land.
Är du en ung och blivande arkitekt på någon av våra utbildningar, lär dig ukrainska, eller för den delen ryska! Det kommer behövas många fler arkitekter än vad som fanns i Ukraina innan invasionen kom. Tyvärr så kan vi också anta att många av dessa redan har, eller kommer att, dö och dödas på slagfält och i bombningar.
Våra universitet och högskolor kan och bör ge möjlighet för blivande arkitekter och ingenjörer att rustas för detta. Undervisning i de slaviska språken bör självklart växlas upp, och att ge möjlighet för studenter att ta in språkliga kurser i sina tekniska utbildningar bör främjas. Utbytesprogram för studenter är också en viktig del i detta, och här bör sanktioner i det längsta undvikas. Dels för att utbytet kan främja studenters kunskaper i slaviska språk, och för att ryssar som folk inte bör stängas ute från den europeiska gemenskapen.
Vi har alla också en läxa att lära oss från det civilförsvarsperspektiv på samhällsbyggnad som fanns under Kalla kriget, men glömdes i euforin efter Berlinmurens fall. Det är ett perspektiv som behöver återupptäckas i undervisning, forskning och yrkespraktik, samt appliceras på samhällets regelverk och styrning av byggande och förvaltning av hus och infrastruktur.
Till sist, även du och jag som kanske börjar få lite gråa hår runt tinningarna, med utbildningsåren bakom oss i ett nostalgiskt skimmer, kan självklart spela en roll i Ukrainas återuppbyggnad. På plats eller på avstånd, i yrkestjänst eller ideellt. Oavsett så angår det ukrainska folkets öde oss.
”Ukrayina bude vidbudovana!”