Debatt

”Politiker, har ni verkligen koll på er arbetsbeskrivning?”

13 maj 2020

Att dagens politiska och byråkratiska system inte premierar förändringar låser fast oss i föråldrade arbetssätt som ger livsmiljöer av bristande kvalitet, skriver Jesper Lövkvist.

Annons
Foto Istock

Det är dags att utmana det statiska silotänkandet, anser Jesper Lövkvist.

I arkitekturdebatten hanteras frågan om ansvaret för kvaliteten på de livsmiljöer vi skapar ofta som öppen. Så låt oss en gång för alla stänga den. Politikerna har genom vårt mandat fått beslutanderätt i de mest avgörande skedena i plan- och byggprocessen. Blir kvaliteten på resultatet lidande så är det också deras ansvar att göra något åt saken.

Detta ansvar gäller enskilda projekt, men framför handlar det om att styra och stödja utvecklingen av den organisation som är satt att skapa dessa livsmiljöer. För att diskussionen ska landa rätt så måste vi backa till själva syftet med vad vi som samhälle har åtagit oss att göra. Här är portalsparagrafen i Plan- och bygglagen tydlig:

”1§ Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.”

Annons

Formuleringen ger ett visst utrymme för tolkningar, men gör det ändå möjligt att sakligt konstatera att resultatet av vårt arbetssätt på många håll har avsevärda brister. Den gör det också tydligt att planering och arkitektur måste ses som delar i ett mycket större sammanhang om de på bästa sätt ska kunna tjäna detta syfte. Det i sin tur kräver att vi omfamnar komplexiteten i uppgiften.

Det här handlar trots allt om vår i särklass största och mest långsiktiga gemensamma investering.

Inte ens den mest inbitna stadsbyggnadsbyråkrat skulle våga påstå att dagens arbetssätt upprätthålls med kraft av övertygelsen om att vi hittat den optimala lösningen för hur vi ska skapa bästa möjliga livsmiljöer. Det är uppenbart för alla som är verksamma i branschen, inklusive det stora flertalet av våra politiker, att så inte är fallet.

Att förändringsviljan från politiskt håll då inte är större måste ses som alarmerande. Det här handlar trots allt om vår i särklass största och mest långsiktiga gemensamma investering. Och mot bakgrund av att det aldrig förr har talats så mycket om behovet av innovation och ”disruptiva” skiften i samhället än mer oroväckande.

En viktig delförklaring är att vårt politiska och byråkratiska system inte tenderar att premiera förändringsvurm. Politiskt taktikspel, rigida regelverk, silostrukturer och alla småpåvar i våra förvaltningar är så klart enorma utmaningar. Att den nödvändiga förändringen i syn- och arbetssätt kräver ett grepp som spänner över i princip den fulla vidden av vårt samhällsbygge gör knappast saken enklare. Det är enormt många tår som ska trampas på innan vi når en meningsfull förändring.

Och apropå alla dessa tår så är det precis där skon klämmer. Vi saknar en sammanhållande strategi, arbetssätt och organisation för att skapa bästa möjliga utfall av vårt samlade samhällsbygge mot bakgrund av den där vackra portalsparagrafen. Det statiska silotänkandet suboptimerar ovillkorligen slutresultatet.

Annons

Men det finns tydliga erfarenheter som visar på vad detta förändringsarbete bör fokusera på. För så snart vi vidgar vår syn på uppdraget och låter det återspeglas genom en bredare representation från andra förvaltningar och intressenter i projekten så når vi bättre resultat. Inte minst för att det skapar en samsyn på uppgiften baserad på olika agendor om önskade utfall. Men också för att en öppen och samskapande process vrider på en enorm kran av engagemang, kreativitet och idéer.

Att det yttersta ansvaret ligger hos politiken ska inte tolkas som att det friskriver oss andra från att bidra till att dessa förändringar kommer till stånd. Det gäller inte minst arkitekter så väl i offentlig som privat tjänst. Drivs man inte av viljan att utveckla ett tanke- och arbetssätt som bättre bidrar till det syfte portalparagrafen målar upp så bör man kanske rent av tänka över sitt yrkesval.

Med det sagt: en genomgripande förändring av det här slaget måste bygga på en politiskt väl förankrad plan och rejäla portioner dådkraft. Politiken måste ta ansvar för den organisation man skapar.

Jesper Lövkvist En av många kulturbärare på Utopia Arkitekter

En kommentar

👏 Bör publiceras i fler allmänna medier t ex våra större dagstidningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel