Debatt

”Miljonprogrammen har postpandemi-potential”

27 januari 2021

I dagens snabbt förändrade värld talar arkitekter om stadens nya roll, och om hur människor kommer att vilja leva i samklang med natur och miljö. Mycket av det som efterfrågas finns redan i miljonprogramsområdena, skriver landskapsarkitekten Nima Karimzadeh.

Annons
Foto Nima Karimzadeh

Torgmarknader som denna i Akalla har stor potential som utvecklingsplats för företagare och socialt sammanhang för medborgare. Bilden visar den bristande funktionen och avsaknaden av anpassning till arkitektur och fysiska förutsättningar. Föreställ er istället hur dessa platser skulle kunna utvecklas som sociala knytpunkter med stöd av arkitektoniska tillägg, skriver Nima Karimzadeh.

I början av min universitetsutbildning pratade lärarna visionärt om renoveringen av miljonprogrammen och hur det skulle bli en av vår generation arkitekters stora uppgifter. Nu, nästan ett decennium senare, hör jag hör knappt något om miljonprogrammen på det kontor där jag arbetar. Ska vi arbeta med hållbarhet finns ett stort ansvar i att bemöta modernismens byggda begränsningar i dessa områden, speciellt som det berör cirka 25 procent av Sveriges hushåll och merparten av dess nya befolkning.

I Arkitekten nummer 12/2020 beskrivs genom ett exempel i Gellerup den kamp som pågår i Danmark kring renovering och rivning av 60-talsområden. I artikeln beskrivs områdets resurser, dess tillgångar och struktur, och hur arkitekterna tagit vara på denna potential och formulerat en fortsättning på den berättelse som påbörjades på 1960-talet. I Sverige finns en liknande situation, och vi som yrkeskår med kunskap om bestånden borde arbeta för att lyfta deras potential och styra den utveckling som kan bidra till så otroligt stora sociala, ekonomiska och miljömässiga fördelar i samhället.

Miljonprogramsområdena benämns ofta som problematiska, med stora volymer som anonymiserar individen i sammanhanget. Den effektiva bostadsbebyggelsens brist på estetiskt tilltalande uttryck likställer för många dess utveckling och renovering med rivning. Men ska vi hålla Parisavtalet och begränsa jordens uppvärmning måste vi jobba med befintliga strukturer och lösa problem med design – det är ju trots allt det vår utbildning går ut på. Miljonprogramsområdena huserar dessutom stora kollektiva värden i form av offentliga lokaler, torg och parker som alla är i linje med den postpandemiska utveckling som redan börjat.

Annons

Lyssna på historier om platserna, besök dem, upplev dem och formulera därefter stödjande tillägg.

Som gestaltande aktörer i denna fysiska omvandling av staden får vi inte glömma dess samtliga medborgare. Jag uppmanar er att uppleva och se dessa platser, då det är en grundläggande förutsättning för förståelse och ansvar som gestaltande person i det svenska stadslandskapet. Lyssna på historier om platserna, besök dem, upplev dem och formulera därefter stödjande tillägg. Varje personlig erfarenhet är politisk och kan ta form fysiskt.

Personligen upplever jag hur stadens periferi i många stunder lockar trots avstånden. Den generation och grupp jag tillhör söker sig till miljonprogrammen för att handla varor från hela världen som inte finns i stadens centrala delar, för att gå på bröllop i unika lokaler, för rekreation och promenader i stora grönområden utan stadens brus. Jag sörjer arkitektkårens bristande engagemang och initiativ till utveckling i dessa områden, både när samhällets resurser förvanskas men även då vi förbiser och således tillger dessa platser och människor mindre värde.

Det är dags att måla upp en vision för miljonprogrammen och jobba med det befintliga i både människa och struktur, så kanske vi kan stödja den lokala utveckling samhället så innerligt behöver.

Nima Karimzadeh Landskapsarkitekt, Sweco

Relaterade artiklar:

2 kommentarer

Tack för bra inspel! Det vackraste med miljonprogrammet är ändå ansatsen och ambitionen som födde projektet. Goda bostäder till alla. Det var bostadspolitik på riktigt det.

Postpandemiskt – också…
Jag flyttade till Stockholms Söderort 1997. Visst finns det mycket positivt utanför tullarna. Vi har bra krogar – inom några kilometers radie har vi ett 10-tal som minst fått betyget god klass i White Guide. Men bilden av förorten färgas nog i hög grad av att Stockholm är en inflyttningsstad – även för journalister. Och som många inflyttade ungdomar vill de gärna bo mitt i smeten!
Enligt en undersökning som SIMO gjorde för 10-talet år sedan “Var bor journalisterna” så bodde den absoluta majoriteten i innerstaden. på Södermalm, exempelvis, bodde 1259 stycken, eller 20,9 stycken per 1000 hushåll. I Bandhagen, dit Högdalen hör, bodde 2,7. Och det är väl så att det är enklast att skriva om det som finns utanför dörren.
Det har nog fört med sig att de visst själva gått på den sedvanliga mediabilden av miljonprograminvånare som “håglösa, socialbidragstagande halvanalfabeter” som bor i oattraktiva förorter där inget finns att se eller göra annat än att skjuta på varann!
Men var bor “vanligt folk”? I Stockholms innerstad, exempelvis, är numera bara var tredje invånare infödd stockholmare. Majoriteten av de infödda stockholmarna bor i förort, företrädesvis i miljonprogrammet, och trivs!
När jag var ung i början av 70-talet brukade vi åka till Högdalen, som hade stadens modernaste simhall. Jag tyckte Högdalen var framtiden! Först när jag 1997 flyttat hit – från innerstaden – insåg jag att jag blivit en andra klassens medborgare! Jag tror att många infödda Stockholmare delar min syn på förorten. Det var dit man gärna ville när innerstaden var en slum; ofta med utedass på gården. Flyttlassen gick i strid ström.
Sedermera råkade tyvärr flera av de nya förorterna i vanrykte av skäl som tål att diskuteras, eftersom det även i den frågan förekommer oerhört mycket förutfattade meningar. Demografiskt är faktiskt miljonprogrammets invånare representativa för riket i sin helhet.
Behrang Behdjou på DN skrev en intressant artikel 2013.
Han hade undersökt var de 25 tyngsta politiska makthavarna i Stockholmsregionen bodde. Det visade sig att 23 av dem bodde innanför tullarna! Av dessa var det endast två, Regina Kevius och Per Ankersjö, som var födda i Stockholm.
Och detta syns. Riktiga Stockholmare bor i områden som ofta försummas. Skräp och bilvrak kan stå månadsvis. I innerstaden städas det numera undan i princip per omgående.
Städa undan skiten och underhåll bostäderna så ökar trivseln. Man behöver ju inte alltid krångla till det så förbannat!
https://mitti.se/nyheter/gamla-omraden-har-blivit-trendiga/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel