”Kritikerpriset osynliggör arkitekturkritiken”

Jag är övertygad om att en kvalificerad arkitekturkritik gör arkitekturen bättre. En nyanserad och kreativ kritik från en bildad och kunnig kritiker är oumbärlig för kreatörens utveckling och arkitekturens analys och samhällsbyggandets erfarenhetsåterföring. Det borde därför ligga i Sveriges Arkitekters intresse att främja en kvalificerad arkitekturkritik.

Till detta finns ett utmärkt verktyg tillhands: Sveriges Arkitekters kritikerpris. Prisets statuter gör också detta tydligt, priset skall ges till en enskild framstående text om arkitektur eller till en framstående längre verksamhet i arkitekturkritik. I teorin skulle priset kunna lyfta fram vacker och nyttig arkitekturkritik som det talande exempel sådan verkligen kan vara. Jag minns lika tydligt mina starkaste arkitekturupplevelser som mina bästa läsningar av arkitekturkritik. Dessa är fortfarande min drivkraft som arkitekt och som arkitekturkritiker.

Ett pris blir dock aldrig bättre än den jury som delar ut det. Där ligger förbundets ansvar, att tillsätta en bra jury. Sedan är det juryns ansvar att leva upp till prisets mening. De senaste tio åren har juryn för kritikerpriset gjort sitt bästa för att undvika att dela ut priset till en kritiker som verkligen utövar arkitekturkritik. Med ett samtida uttryck skulle man kunna säga att kritikerprisjuryn har osynliggjort arkitekturkritiken. I de fall som pristagaren eventuellt skulle kunna uppfattas som någon slags arkitekturkritiker, har personen tillhört förbundets egna anställda (som årets pristagare). I andra sammanhang i kultursfären undviker man sådant, med goda skäl.

Vad är då arkitekturkritik, frågar sig vän av ordning. För att vi skall undvika det sluttande plan som de senaste årens jurys har grundlagt kan vi sluta oss till att arkitekturkritik inte bör vara alltför långt ifrån en konkret analys och värdering av det byggda eller planerade, med utgångspunkt från tydliga kvalitetskriterier. Och kritiken får gärna också vara vackert och intressant framställd, en kvalitet i sig. Jag brukar säga till mina medarbetare att formen är fri. Formen är betydelsefull, men aldrig mer betydelsefull än innehållet.

Vi vill också bli överraskade och upplysta av en jurys val, en lat och förutsägbar jury gör ingen glad. Vi vill upptäcka någonting vi inte känner till med hjälp av juryns arbete, och det gäller alla pris. Alltför ofta kan vi med stor precision gissa vilka nomineringarna och pristagarna blir. Vi behöver ta vårt prisarbete på större allvar, och förstå vilka ansvar och krav de för med sig. Att dom skall sätta guldkant på en glamorös gala är inte prisernas huvuduppgift. Att utse en ovärdig vinnare är också att sätta en oskyldig människa i en oönskad och oförtjänt position, utsatt för kritik.

Jag brukar på ett catoiskt sätt varje år föreslå att kritikerpriset för övrigt bör läggas ner, men det räcker kanske med att vi tar det på allvar, det har en viktig uppgift.