”Den klassiska arkitekturen är usel!”

”It’s happening again…” yttrades som ett mantra i tv-serien Twin peaks när man befarade fler ohyggliga illdåd. Likaledes befarar de flesta arkitekter idag en upprepning av 1980-talets mardrömslika postmodernism eller något än värre. Pastisch efter pastisch dyker upp i media medan såväl politiker som byggherrar stoltserar med sin nyfunna insikt om ”vad folket vill ha”.

Detta har hänt förr. Skillnaden är att arkitekter som Charles Moore faktiskt visste vad de sysslade med. På 1980-talet fanns en vision! Det fanns nydanande teorier som låg till grund för en gemensam stilinriktning! Innan Moore dog hann han nära inpå se ett av sina främsta verk uppföras: den första etappen av bostäderna på Potatisåkern i Malmö (1995-96). Ingen logiskt funtad tyckare vågar kalla detta bostadsområde för pastisch – arkitekturen är helt enkelt för unik (… samt för bra?).

Men för dryga trettio år sedan användes nämnda begrepp frekvent. Den postmodernistiska arkitekturen var helt enkelt oftast för dålig, även om viljan var god. Idag kommer viljan dock inte främst från arkitekterna, utan från beställarna, vilket torde gynna arkitekturen. Ändå är den så kallade ”klassiska arkitekturen” inget annat än unikt usel. Det vi ser är en desperat och vilsen kapplöpning i tävlingen om vem som kan presentera den allra sämsta pastischen. Förmodligen kommer utvecklingen även denna runda sluta med ett tynande intresse.

Det finns ändå de arkitekter som faktiskt kan – även idag. Det bästa exemplet är Albert Svensson och det av honom utformade bostadshuset i Lorensberg i Göteborg som nyligen har uppförts och till råga på allt hyllats av självaste Mark Isitt. Albert har bevisat att det går att bygga i traditionell stil och med gott utförande. Men så har han ju också specialiserat sig i ämnet genom att viga större delen av sitt liv åt den traditionella arkitekturen. Kanske är detta vad som krävs?

Den typiska arkitekten är ju ingen universalkonstnär. Men det finns ändå hopp! Detta vill jag säga till de arkitekter som våndas vid synen av färgglada pastischer med äggformade valv, platta fasader och proportioner som får den mest uthärdande humanisten att tröttna på mänskligheten. Var inte rädda för ”den mörka sidan”. Pröva i stället att dominera den! Ni kommer att märka att det inte är själva sidan som är mörk, utan endast tunneln på vägen till ljuset – till kunskapen.

Byggherrarna är redan med på banan. Vissa politiker måste dock förstå att priskriteriet i markanvisningstävlingar behöver avskaffas. Gör i stället som Oskar Weinmar i Upplands Väsby. Det är ganska enkelt. Sätt ett fast markpris! För vad är viktigast? Några extra miljoner i kommunbudgeten eller vackra hus som kan uppskattas i generationer efter generationer, så kallad hållbarhet? Låt intressenterna konkurrera med kvalitet, i stället för att urvattna beställarnas budget.

Alltså, kära politiker, var vänliga att förstå: Dolda bud innebär en gissningslek som leder till fortsatt usel ”klassisk arkitektur” och en upprepning av postmodernismens misslyckande. Begreppet ”klassisk arkitektur” är en plattityd. Och plattityder är farliga. Vi fyller dem med våra egna sanningar. Alla vill ha vackra hus i vacker omgivning. Men hur åstadkommer vi detta? Ja, inte genom att söka kopiera de gamla mästarna utan att ha öppnat den första sidan i läroboken. Vad är ”klassisk arkitektur”? Börja med att definiera begreppet. Allting börjar med Ordet. Det lärde min mentor mig.

Låt oss designa klassisk arkitektur på riktigt! Låt inte kvacksalvarna få oss att se tillbaka om tio år och skämmas över vår historia. Låt inte de arkitekter som vill men inte kan, de så kallade pingvinarkitekterna (pingvinen är en fågel som inte kan flyga), avgöra vilken den förhärskande ”stilen” blir. Låt oss ta ett steg i taget och lära oss om vår historia, och komma tillbaka och visa pingvinerna vad arkitektur är och kan vara. Låt oss tillsammans följas åt mot en ljusare framtid!

Nils Freckeus är arkitekt SAR/MSA i Stockholm