Debatt

”Corona tar oss tillbaka till 1970-talet”

26 maj 2020

Att vara hemma är det nya normala och lekplatserna är plötsligt fulla av stojande barn. Precis som det var tänkt från början, skriver landskapsarkitekten Ingemar Holmlid.

Annons
Foto INGMAR JERNBERG

Nu får vi se hur våra planerade miljöer klarar sig under nygamla omständigheter, skriver Ingemar Holmlid. Bild från 1970-talets Göteborg.

Några veckor in i coronakrisen kryllar lekplatsen i radhusområdet av barn. Inte sedan 1970-talet har den väl tilltagna sandytan använts så här mycket. Det springs, hoppas, grävs och gungas med en bekymmerslöshet som bara barn kan uppbåda i kristider.

Det är svårt att föreställa sig, men alla dessa barn bodde i de barackliknande radhusen även veckorna och månaderna före pandemin. De syntes bara inte.

Covid-19 har tömt aktivitetsspäckade scheman. Att vara hemma har blivit det nya normala. Plötsligt framstår den enorma lekytan som ett självklart val av arkitekterna, som ritade upp den någon gång i början av miljonprogrammet. Dimensionerad för att femtio barn ska släppa loss samtidigt, blir den återigen en självklar mittpunkt efter fyrtio års ökenvandring. Fyrtio år som ödsligt blåshål. Fyrtio år där arkitekternas ursprungliga idé verkade vettlös.

Annons

Arkitekterna kunde ju omöjligt veta att framtidens barn skulle kryssa mellan träningar, kulturskolor och shoppingturer. Att deras lediga tid skulle vara paketerad och organiserad till bristningsgränsen, utan eftermiddagar i barnsligt tidlös frihet.

När coronaviruset nu sprids över Sverige får vi en oväntad möjlighet att se hur våra planerade miljöer håller måttet under nygamla omständigheter.

De täta stadsdelar vi har byggt de senaste 20 åren, med små, hårdgjorda gårdar och bortprioriterade grönytor, ger åtminstone mig en lätt klaustrofobisk känsla för tillfället

Hur lätt är det att hjälpas åt grannar emellan? Var och hur kan vi umgås utomhus, utan risk att smitta varandra? Och hur fungerar det för dem som jobbar hemifrån? Vissa miljöer klarar det här sämre än andra. De täta stadsdelar vi har byggt de senaste 20 åren, med små, hårdgjorda gårdar och bortprioriterade grönytor, ger åtminstone mig en lätt klaustrofobisk känsla för tillfället. En stuga i skogen känns betydligt säkrare. Förhoppningsvis kan vi lära oss något av krisen, för att skapa miljöer där våra liv inte enbart stöps efter slimmade ”just-in-time”-modeller.

Att vi dessutom får en gratis tidsresa till 1970-talets lekmiljöer får väl ses som en bonus i dessa kärva tider. Kanske är det dags att plocka fram puttekulorna igen?

Annons

Ingemar Holmlid Landskapsarkitekt och möbelformgivare på Blenda Design

4 kommentarer

Jag växte upp på 1970-talet och lekte mycket i skogen. Det blev ofta väldigt kreativt. Men lekplatsen var också en favorit. Och bollplanen. Men Patrik Grahns forskning om lekmiljöer ger tydliga resultat: skog och grönytor är svåra att överträffa som lekytor och har många goda effekter för barnen.

Kul att du gillar artikeln! Kombinationen stad och natur är en bra idé, men också en svårknäckt nöt.

Bra artikel ! Den klaustrofobiska känslan som känns i ryggmärgen då man stöter på förtätade nybyggen. – Men barnen då ? Hur skall de få plats den sk Just – in – time miljön ? Mellan varven bilar jag upp till Antroposoferna I Järna en anledning är Klingborgs fantastiska arkitektur och hans färgbehandling, miljön, naturen och den lekfullhet som genomsyrar hela komplexet. Lek platsen här är naturen. Kontenta : Mer ”naturmiljö ” i staden, som odling, energi, naturparker m.m.

På 1970 talet föredrog barnen att leka i grönområdet utanför den planerade lekplatsen.Där fanns möjligheter att själva forma leken från början.Det syntes väl på alla stigar som fanns till den fria naturen grönområdet.I dag har dessa grönytor minskat därmed möjligheter för barnen att från början bygga leken utifrån egna ideer.Urbaniseringens pris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel