”Arkitekturens betydelse växer med närheten”

Det finns en detalj som Ulrik Blomqvist missat. Påståendet att detaljen skulle sakna betydelse har redan prövats. Det prövades när artonhundratalets fasader hyvlades rena på detaljer i tron att arkitekturen då skulle träda fram i ren och oförställd form. Det prövades när tunna fönsterprofiler i trä byttes ut mot kraftiga, men ändå rackliga, aluminiumpaket. Det prövades varje gång fasader av trä, tegel och puts kläddes in med plåt.

Ställer man sig tillräckligt långt bort kan det hända att sådant inte syns. Men arkitekturens betydelse växer med närheten. Och på riktigt nära håll finns bara detaljen. Då blir byggnaden en levd verklighet, något att röra vid, att slita på såväl med kroppen som med blicken. Också detta en detalj som Blomqvists matris missar. Koncept saknar värde om resultaten inte blir värdefulla för de som möter husen varje dag. Det är för dem vi måste fortsätta anstränga oss att ge husen detaljer där kärleken kan få fäste. Detaljer är inte bagateller. De kan vara tvärtom vara det mest avgörande.

I Blomqvists värld låter koncept sig beskrivas i skala 1:100. Är det publicerade fotot målet kan det kanske räcka. Men ska det bli ett hus att leva med, måste man komma mycket, mycket närmre. Därför skulle betongelement aldrig kunnat ge kvarteret Basaren de värden det förhoppningsvis har. Det är i teglet som de mänskliga värdena kan få fäste.