“Acceptera inte!”

”Acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet”, skrev funktionalisterna 1931 i sitt manifest acceptera och syftade på modernismen. Det är dags att påstå motsatsen. I politikområdet Gestaltad livsmiljö, antaget 2018 av Riksdagen, sägs bland annat att arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle. Det är skrivningar som innehåller ett löfte och ett ansvar att bidra med konkreta åtgärder för en helt annan utveckling än den vi ser idag. 

Många plan-, hus- och landskapsarkitekter arbetar dagligen med projekt som syftar till hållbar och rättvis samhällsplanering. Nya bostäder, tjänster och service ska vara ”smidiga redskap för livet”. Men den framtida cirkulära staden kan inte byggas utan att samhällsklyftorna minskar rejält. Vi som formger hur människor fysiskt arrangerar sig kan inte acceptera social orättvisa och en politik som splittrar människor. Det finns ett akut behov av att stanna upp, blicka bakåt och sedan framåt med ett tydligt ställningstagande mot all form av segregation.

Vi är födda med trettio års mellanrum men växte båda upp i ett folkhem som inte längre finns. Det vi ser idag är spillrorna efter omfattande utförsäljningar av allmännytta, samhällsfastigheter och stadsdelscentra. Där det fanns ett kitt, i fördelningspolitik och fysiska miljöer, är orättvisorna cementerade med en djup polarisering som följd. 

Vid det nationella mötet Tillämpad stadsbyggnad på KTH med temat Rättvisa och jämlika städer, uttryckte forskaren och statsvetaren Nazem Tahvilzadeh en önskan om att låta “tusen offentligheter blomma” genom satsningar på mötesplatser och föreningslokaler. För som han säger:

 ”Problemet med segregation är att stadens befolkning hålls åtskild. Segregationen döljer medel- och överklassens privilegier för dem själva. De fattiga och förtryckta får stå till svars för sina egna olägenheter… segregationen bidrar till en än mer orättvis omfördelning av kollektiva nyttigheter.”

Du som arkitekt: inse din privilegierade ställning och de möjligheter du har att påverka utvecklingen.

Acceptera inte:

• fler påkostade lägenheter i innerstaden
• ökad privatisering av allmän mark
• exploatering av gärden och stadsnära skog
• utsläppsgårdar utan grönska i nya förskolor
• snedfördelningen av underhåll och service i stadsdelarna
• bostadsutveckling utan stadsbyggnadskonst! 

Bidra till större rättvisa genom att:

• använda stadsbyggnadskonsten som katalysator för inkluderande miljöer 
• öka konnektiviteten mellan stadsdelar
• värna och vårda det välbyggda bostadsbeståndet
• förvalta den lokala kulturen
• spara grönområden som kanske har låga naturvärden men stora lek- och rekreationsvärden
• skapa en infrastruktur för barn inom bostadskvarter genom att samordna byggaktörer
• rita så att studenter och låginkomsttagare har råd att hyra
• rita lokaler för delning av resurser och sociala sammanhang
• lära känna människor med varierad socioekonomisk bakgrund
• … och slutligen, genom att alltid våga ta diskussionen med beställare och entreprenörer! 

I vårt ansvar ingår att påpeka det som är fel och formulera krav på politiken. Fyll på listorna ovan utifrån dina egna kunskaper, diskutera med beslutsfattare och höj rösten när samhällets resurser snedfördelas.

Fysisk gestaltning är inte lösningen på polarisering och segregation, men precis som den kan stjälpa så kan den hjälpa. Låt oss alla se politikområdet Gestaltad livsmiljö som ett löfte att ta tydligare ställning för ett rättvisare samhälle i våra projekt.

Helena Friberg Ruge är arkitekt SAR/MSA.
Nima Karimzadeh är landskapsarkitekt LAR/MSA.

Tidigare debattartiklar som skribenterna refererar till: