”Därför är arkitekturdebatten om stil pinsam”
Medan debatten handlar om stil rör sig vissa människor oavbrutet genom staden utan att höra hemma någonstans och andra fastnar i ett stillastående som aldrig tar slut. Problemet är inte bara hur staden ser ut utan vad den gör med dem som lever i den.
Debattören har läst boken Cykelbudet av Anders Teglund med omslagsillustration av Graham Samuels.
Det finns en punkt där arkitekturdebatten blir direkt pinsam. Inte för att folk bråkar om stil, det får de gärna göra, utan för att hela bråket är så fruktansvärt irrelevant. Medan vi diskuterar fasader sitter människor fast i rum som aldrig var tänkta att rymma ett liv. Medan vi nostalgiskt drömmer om “vackra hus” pressas andra genom en stad som inte ger dem en enda plats att stanna på. Det är som om vi kollektivt vägrar se vad staden faktiskt gör med människor.
Ta hon som jobbar i gig‑ekonomin. Hon rör sig genom staden som en del av en maskin hon aldrig får se. Appen bestämmer hennes rytm. Gatorna är bara sträckor att ta sig igenom. Hon levererar mat till dörrar hon aldrig får kliva in genom, passerar genom områden hon aldrig får råd att bo i. Hon är överallt, men hör inte hemma någonstans.
För Cykelbudet framträder Göteborg som tre skilda världar. I sydväst rör hon sig genom täta, välmående kvarter med hippa restauranger, frilansmiljöer, fackföreningslokaler och institutioner med långa traditioner. På andra sidan Göta älv ligger Volvos industriella landskap, platser hon aldrig besöker men som de som bor där kallar “badlands” eller “hoods”. Längre österut möter hon ett tredje slags rum: stadsdelarna nära Landvetter, tillräckligt fina, tillräckligt nära naturen, tillräckligt mycket landshövdingehus, tillräckligt många lokala restauranger.
Och så finns hon som inte rör sig alls. Hon sitter i en lägenhet där dagarna sakta rinner ihop till en enda lång grå massa. Hon väntar på besked, på pengar, på något som kan bryta stillaståendet. Hon står utanför marknaden, får ingen självklar plats i vardagen, och därför suddas hon också ut ur stadsbilden. Hennes liv blir en väntan som aldrig öppnar sig mot något annat, en tid som bara går utan att leda någonstans.
Det är såklart bekvämare att prata om stil än att erkänna att vi bygger rum som inte bär människor.
Två människor, två helt olika vardagar. Men båda formas av samma sorts stad: en stad som inte byggs för liv. En stad där vissa pressas att röra sig tills de går sönder, och andra hålls stilla tills de försvinner.
Och vi står här och pratar om modernism för den femtielfte gången.
Det är nästan komiskt. Eller tragiskt. Eller bara fegt.
Det är såklart bekvämare att prata om stil än att erkänna att vi bygger rum som inte bär människor. Det är tryggare att diskutera trygghet än att fråga varför vissa aldrig får känna sig hemma. Och det är förstås enklare att försvara modernismen eller hylla klassicismen än att se att båda sidor fastnar i arkitektur, när det verkliga problemet lika mycket formas i Silicon Valleys serverhallar som i riksdagens utskottsrum.
Det spelar ingen roll om fasaden eller detaljplanen är modernistisk eller klassicistisk om rummet fortfarande gör människor utbytbara eller osynliga. Vi pratar om hur staden ser ut. Men vi pratar aldrig om vad staden gör. Och det är där allt avgörs.
(Göteborgsbeskrivningar inom citationstecken är från boken Cykelbudet av Anders Teglund, sida 10, 221 och 228.)
Gunnar Tjus är nyutexaminerad arkitekt.
