”Bygglovsbefriade åtgärder är bättre än inget”
Regeringens förslag till bygglovsbefriade åtgärder är tills vidare bättre än inget för att få i gång en nödvändig förtätning av svenska villaområden.
Debattörerna förordar förtätning av villaområden. Bilden visar en villa från 1920-talet som fått sällskap av två nya hus på tomten så att det nu finns sex bostäder inom fastigheten. Arkitekt och projektlots Theory into practice.
Sveriges Arkitekter menar i en debattartikel i Altinget att de nya reglerna för bygglov som regeringen föreslår hotar grannsämjan. Det kanske är ett relevant perspektiv, eller inte, men vi får inte tappa fokus på den större hållbarhetsfrågan: hur vi möjliggör fler bostäder i befintliga villaområden. Bygglovsbefriade åtgärder är inte en perfekt lösning, men i dagens planeringssystem ett av få verksamma verktyg.
Bygglov kräver att detaljplanen följs. En genomgång av Theory into practice (inom Vinnovaprojektet 500k – inkluderande villastäder, 2016) av cirka 400 detaljplaner i småhusområden, visar att de sällan medger fler bostäder. Däremot är det vanligt att garage tillåts, som inte får användas som bostad. Samtidigt uppdateras detaljplaner i småhusområden mycket sällan på grund av bristande politiskt stöd och rådande ekonomiska modeller, vilket innebär att den planläggning som gjordes för 50 eller 100 år sedan fortfarande begränsar dagens behov av bostäder.
Eftersom exploatörer förväntas finansiera detaljplaner, saknar kommuner resurser att driva egna initiativ. De säger också oftast nej till planinitiativ från enskilda villaägare, vilket de har rätt att göra. Resultatet är ett låst system där förändring i dagsläget sker i undantagsfall. Inte heller Attefallshusen har gett en verkligt hållbar villaförtätning.
Historiskt sett har stadsplaner utvecklats i en alltmer restriktiv riktning. I 1900-talets början var planeringen mer flexibel och möjliggjorde en trädgårdsstad med olika typer av bostäder. Från 1950-talet och framåt dominerade i stället den amerikanska villamattan som förebild, där detaljplaner begränsar fastigheter till en bostad och ett garage.
Internationella exempel visar att det går att bryta villamattans ensidighet genom aktiv politik och medveten samhällsplanering.
Internationella exempel visar att det går att bryta villamattans ensidighet genom aktiv politik och medveten samhällsplanering. Idag har cirka en tredjedel av enfamiljshusen i Vancouver sekundära enheter såsom “laneway houses”. Dessa små bostäder har blivit så populära att ett garage omvandlas till en bostad varje dag. Det ger en bra mix av bostadsstorlekar och upplåtelseformer, vilket i sin tur breddar befolkningen och ger liv mellan husen. I flera amerikanska stater och städer som till exempel Kalifornien, Oregon och Minneapolis har planbestämmelsen ”single family housing” (enbostadshus) helt tagits bort för att möjliggöra organisk förtätning.
En förtätning av svenska villaområden är helt nödvändig för att få en social, miljömässigt och samhällsekonomiskt hållbar stadsutveckling, och om de ska kunna omvandlas till verkliga trädgårdsstäder, något som regeringen önskar sig mer av. Likt Sveriges Arkitekter önskar vi oss att kommuner proaktivt ska anpassa detaljplaner för att möta dagens behov. Men det är komplext och kommer ta tid och resurser. Därför är bygglovsbefriade åtgärder tills vidare bättre än inget. Möjligheten att inreda ytterligare en bostad i huset samt bygga en komplementbostad är i grunden positiv – både för villaägare och för samhället i stort. Och möjliggör att fler villaområden kan börja omvandlas till verkliga trädgårdsstäder.
Karin Kjellson är arkitekt SAR/MSA på Theory into practice.
Alexander Ståhle är teknologie doktor i stadsbyggnad på Spacescape.
