”Byggbranschen behöver ta ansvar för hemberedskap”
Kraven på individen att ha hemberedskap går inte ihop med nya bostäders möjligheter till förvaring, bostadsidealen och regelverken för bostadsbyggandet. Vi kan inte längre verka som den eviga fredens arkitekter.
Debattören har i sina studier vid Chalmers skrivit ett kandidatarbete om beredskapsarkitektur med förslaget att rita in plats för beredskap för hemmet i planlösningen, “BH”.
Broschyren “När krisen eller kriget kommer” stämmer till eftertanke för arkitekturens utveckling. Sedan i höstas har alla hushåll blivit informerade om hur de genom hemberedskap bidrar till att det organiserade civilförsvaret fungerar i både kris och krig. Byggbranschen saknar idag incitament att stötta hushållen i det beredskapsarbetet. Kanske beror det på att många i Sverige tillhör “den eviga fredens generation”, som ministern för civilt försvar uttryckte sig på Folk och Försvar i januari.
Beredskap är en integrerad del av hemmet, arbetsplatsen, parken och skolan. En gestaltad livsmiljö där vardagens beredskap är en integrerad del. Det bör vara en arkitektur som möjliggör för invånare att ta det ansvar som uttrycks i till exempel broschyren från MSB – en hemberedskapsarkitektur. Den ställer andra krav på matförvaring, inomhusklimat och sanitet. Det finns tre aspekter som är centrala för en hemberedskapsarkitektur där branschen idag brister:
Förvaringen idag möter inte de behov hushållen har, utan branschen fokuserar på ekonomiska aspekter vid utformningen av bostäder. Förvaring ska ut ur bostaden och bostadshuset. Det blir billigare. Det finns andra affärsidkare som löser det. Mormors soffa, pappas frimärkssamling, pjäxorna och familjens hemberedskap ska lösas på annan plats. Varför krångla till det? Det som krävs är en halv 60-bred garderob för att få plats med den hemberedskap som ska räcka till två personer i sju dagar. En halv ytterligare garderob utöver de fåtal garderober för vardagsförvaring. Mycket, kan tyckas för det förvaringsfattiga hushållet. Men en liten åtgärd vid projekteringen av bygget.
Bostadsidealen har länge varit öppna planlösningar och stora glasade partier, men de är inte självklart lämpade att svara upp mot behov som kan uppstå vid längre inrymningar orsakade av exempelvis längre strömavbrott. Då behöver ytor lätt kunna avgränsas från varandra så att uppvärmning kan göras av mindre volymer, och samtidigt möjliggöra för både hygien och matlagning. Låt modulärt bli det nya öppna! Jag är förvånad över att arkitekturen inte verkar ha örat mot rälsen, inte utmanar sig själv att ha framsyn kring detta.
Regelverken tar inte upp användning av bostaden under kris, eller att bostaden ska vara rustad för att individen ska kunna bygga förväntad hemberedskap. Hur byggnormer tar hänsyn till hushållens behov av hemberedskap är inte enkelt att undersöka, förvånansvärt lite finns skrivet. Bostadsforskning som undersöker bostadsutformning för långvarig och flexibel användning nämner inte användningen av bostaden i kris som en faktor. I BBR understryks att bostäder ska “dimensioneras, disponeras, inredas och utrustas med hänsyn till sin långsiktiga användning”. Vad som menas med långsiktig användning förtydligas inte. För mig blir det självklart att hemberedskapsarkitektur har en roll att spela, men det lyfts inte i regelverken. Arkitekturen behöver möjliggöra invånares hemberedskap, och regelverken stötta förändringen i branschen.
Kraven på individen att ha hemberedskap måste synas i en utformning av bostäder som möjliggör detta ansvarstagande. Jag vill se “BH/BB” inskrivet på planlösningen.
Detta går inte ihop. Kraven på individen att ha hemberedskap måste synas i en utformning av bostäder som möjliggör detta ansvarstagande. Jag vill se “BH/BB” inskrivet på planlösningen vid Beredskapen för Hemmet och för Byggnaden, som “G” används för garderob. Genom en sådan standardisering ritar vi inte bara in förvaringen, utan kommunicerar även att den finns. Det kan även skapa incitament för hushållen att bygga en hemberedskap, när det syns att plats finns för det.
Det behövs mer kunskap och forskning om beredskapsarkitektur, dels den storskaliga med översvämningszoner och skyddsrum, dels den nära hemberedskapsarkitekturen. Det behövs en omfattande programsatsning på detta. Det är därför glädjande att se att HSB vill ta ledningen för framtidens boende, och att det görs i ett innovativt projekt ihop med Antrop. Kanske kan några av de aspekter jag lyft här tas med i det arbetet?
Det är dags för branschen att ta sitt ansvar, så att inte allt ansvar ligger på den enskilde arkitekten.
Beata Holmlid är arkitektstuderande på Chalmers.
