”Även våra städer kan bli dödsfällor”
Vi har ett kollektivt professionellt ansvar för att tillhandahålla bostäder som ger skydd mot väder och vind men även naturkatastrofer och ett klimat som förändras.
Bild efter en tidigare jordbävning i staden Izmir i Turkiet där flera personer omkom.
Vår uppgift som arkitekter är vanligen att formge byggnader som ska fungera som någon form av skydd för mänskliga kroppar, skydd mot väder och vind och annat som man vill hålla utanför. Ibland misslyckas vi med det, men när själva byggnaden är det som dödar i stället för att skydda, då måste vi se det som större än ett misslyckande.
Vi såg alla med fasa på bilderna från det jordbävningsdrabbade Syrien och Turkiet. Åtta våningar höga byggnader vaggade till och kollapsade. Hundra tusentals förstörda hem. Väggar, golv, tak som förut har ramat in hemmen och gett skydd och värme, var nu det som i stället skadade och dödade. Bjälklagen som skilt människorna från sina grannar blev enorma gravlock. Enorma betongblock som i hast måste bilas sönder och flyttas bort. Jag undrade stilla hur eventuellt levande kroppar som låg i kläm där under ska överleva att betongblocket ovan först skulle bilas sönder.
Alla söndersmulade byggmaterial gör det omöjligt för mig att inte tänka på vårt yrke och vår bransch. Och då känner jag ett ansvar. Ett kollektivt professionellt ansvar. Dessa hus var dödsfällor.
Som globalt kollektiv bör vi stå upp mot dåliga byggnadsnormer och korruption.
Genom en amnesti initierad av den politiska ledningen 2018, fick 13 miljoner byggnader i Turkiet grönt ljus utan att de uppfyllt de nya byggregler som införts för att undvika kollaps vid jordbävning. Var var det globala arkitektsamfundet när denna amnesti utfärdades? Som globalt kollektiv bör vi stå upp mot dåliga byggnadsnormer och korruption, vare sig det är dåliga konstruktioner i områden med hög seismisk aktivitet, lättantändliga fasadmaterial i skyskrapor (Grenfell Tower, London, 2017) eller fabriksbyggnader i produktionsintensiva länder där arbetarnas trygghet sällan prioriteras (Savar, Bangladesh 2013).
Som arkitekter har vi alla en liten roll i vår globala bransch, tillsammans styr vi med olika stort inflytande vad som prioriteras. Vi kan konstatera att vår globala bransch för ofta prioriterat annat än byggnadens viktigaste roll, att skydda kropparna. Med stolthet kan man säga att vi som bransch i Sverige prioriterat stil, funktion, tillgänglighet och hållbarhet. Dock är det i slutändan kanske vinst och kostnader som styrt mest även här.
Skulle vi i Sverige börja designa endast byggnader som med stor säkerhet skulle klara naturkatastrofer såsom orkaner, jordskred, översvämningar, tsunamis samt de nya förutsättningar som klimatförändringarna kommer innebära, hade det säkerligen påverkat var och hur vi byggde. Till exempel Nya Slussen är designad för att klara endast en halv meters havsnivåhöjning, sedan kommer det salta vattnet att strömma in i Mälaren.
Detta är i hög grad också en fråga om stadsplanering och samhällsplanering. 2016 skrev jag debattartikeln, ”Vid en kris kan vi få svälta” i Arkitekten, om hur beroende vårt samhälle och våra städer är av import av mat och drivmedel. Sedan dess har denna fråga fått mer och mer medialt utrymme, men inom vår sektor är det ännu relativt tyst. Rätta mig gärna om jag har fel. Moderna storstäder har en inbyggd sårbarhet i det att de mycket sällan är omgivna av jordbruk stort nog att försörja staden, och dessa städer kan bara existera i en civilisation med överflödig energi, likt den vi levt i de senaste 70–80 åren.
Nu måste de fossila bränslena fasas ut och överflödet är iallafall teoretiskt slut. Elektrifieringen kan säkert delvis ersätta det fossila, men elsystem är långt ifrån osårbara. Den som läst boken Hungry City av Carolyn Steel inser snabbt hur enormt mycket som ska flyta på smärtfritt i leveranskedjorna och mängden energi detta kräver för att en stad ska mättas, varje dag. Våra städer kan även de bli dödsfällor.
Vi står just nu inför ett civilisationsskifte och precis som modernismens arkitekter såg att 1800-talets städer inte förmådde skydda människor från kolera och spanska sjukan som var de stora farorna då och därför zoomade ut och tänkte nytt, så behöver vi nu en diskussion som verkligen tar ansvar för vår gemensamma uppgift. Att tillhandahålla skydd mot väder och vind, men också mot naturkatastrofer och klimatförändringar. Städer och byggnader som tillhandahåller verkligt trygga hemvister. I Sverige och i resten av världen. Som ensam arkitekt gör man lite men med en kollektiv kraft kan vi uträtta storverk.
Johanna Wickström är arkitekt på Studio Wickström.
